Villervalla

16:14

Det fattas stora beslut om pengar just nu, vi har tröttnat på att småspilla renovering och aldrig bli färdiga. Priserna stiger, vi kan också spekulera värde och låna tycker jag. Låter värre än det är, för priserna här går bara stabilt uppåt, och fler och fler flyttar hit från Malmö, där villapriserna stigit över Göteborgs nivå, men ännu inte så löjligt högt som i Stockholm. En genomsnittslig standardvilla inne i tätorten här kostar ungefär 1,8 och då får man räkna med en del eget arbete. Dom fina husen kostar en bra bit över två millar - jag tycker det är skumt, det är ändå nästan fyra mil till stan? Klart, plajan är ett dragplåster hos oss, och den jäkla golfbanan verkar folk gilla med. Tokfransar.

Hur som helst, här ska projekteras. Det blir dyrt men bra. Den här platsen är redan ett litet paradis för mig, undrar om jag kommer stå ut med lyxigt och vackert? Asketiska, anspråkslösa, eteriska, sylfidsmala jag bland vedeldade badbaljor, bastuhörnor, poolhus och grunkor, hur ska det gå liksom.

21:00
Om det var skryt om gudaboningen i förra entryt så är det ödmjukt värre nu. Har drabbats av Våndan, är jag bra för mina barn eller ska de vakna upp ur barndomen och springa rakt in i eländes elände och helvetes helvete? Jag drabbas av den här våndan nu, inte för att jag varit dålig och behövt ångra en massa hårda ord, utan för att jag INTE gjort det på ett tag! Jag inser hur dålig jag VARIT nu, vilket gissel för en fyraåring att inte kunna lita på mammas humör, att vara orolig för att drabbas av ilska som man inte riktigt kan hantera. Fel sorts ilska, mer som trött vuxenilska liksom.

Ingen behöver spekulera i våld och skällsord och öknam, för sånt ägnar jag mig inte åt nånsin, däremot har det förekommit en hel del fräsande, ultimatum, och alltför många tappade sugar inför sonen. Jag har varit trött med den lille, seg och vimsig, och dessutom har jag varit extremt järnfattig i stort sett sedan förlossningen. Nu när all ordning är återställd, och amningen är över, känner jag vilken skillnad det är. Han har fått dras med värsta sunkmamman i nio månader. Inte funkar det att överkompensera nu heller, det är för jävligt.

08:10

De uppståndna småknottarna sjunger Stålmannenovertyren därnere, själv har jag en liten stund för mig själv på mitt arbetsloft. Har köpt fyra kassar med perenner som ska i jorden i dag, det är inne på tredje tusenlappen nu med blomsterköp. Allt efter det att en övernitisk utländsk gästarbetare grävt upp alla ädla växter och kastat bort som ogräs, och endast sparat några kraftiga bestånd kirskål. Fastän jag köpt på mig en hel del så är rabatterna knappt halvfulla, och det måste fan rensas hela tiden då. Gör jag inte.

Funderar på varför jag fortfarande upplever mig själv som supersmal, fastän vågen och brallorna berättar för mig hur det egentligen ligger till? Är det helt omöjligt att mentalt ställa om efter verkligheten, bara för att det förflutna sett annorlunda ut? Usch och rys, det där vill man ju inte i så fall överföra på annat, mer väsentligt än viktökning. Då skulle ju livet aldrig gå att förändra.

Sex kilo. Ska det vara så jävla svårt?

22:46
Åvilketparty. Tog pojken och gästen till djurparken, där det hade regnat och nu ångkokade. Mycket backar, barnen orkade inte gå och med sjuklig envishet bar jag de fastklamrade små kropparna uppför, alltmedan jag pekade ut vilka olika sorters bajs som fanns representerade (möt barnet där dess intresse ligger!)på vägen. Man är inte i strålande form, det ska villigt erkännas, men man kan kompensera med dårskap. Samma dårskap som fick mig att klä om dom i badbyxor och rasta dom i poolen. Dom har nämligen bad på Djuris! De blev sjövilda, skrämde de andra barnen, och de andra mammorna tittade storögt och lite ängsligt backande på mig när jag väste mina korta, militäriska kommandon till de ettriga tu. NEJ!HÄR!NU!UPP! Usch, tänk den stackars man som är gift med henne. Han kan inte ha det lätt. Hoppas han åtminstone har det bra på jobbet.

Men till och med där är jag ju och spökar.

Inte så tålamodsprövande nattning, men så hade jag råd att vara jävligt barsk i dag med (tänkte på hur mycket jag satt in på kontot i och med djurparken). Ska sova lugnt på den huvudkudden, tänker jag.

Å vad jag längtar efter något, just nu helt odefinierbart! Orkar inte fundera på vad det är - kanske bara är bra, för om det är nåt banalt typ en långlördag på stan blir jag rädd för att ha blivit mitt gamla spöke Berit37 (fan vet vad som bor djupt inuti).

22:11

Fyraåringen har haft kompis hos sig hela dagen. Superschysst om än en smula utmanande för tålamodet. Och sen skulle vi gå och lägga oss.

Jo tjenare. Först börjar den ena gråta för att han inte får låna mjukisdjur. Han får låna. Då börjar den andra tokvråla för att den första fått låna, mjukisdjur är något högst privat har jag begripit. Att sonen äger åtminstone fyrtio olika mjukisdjur har ingen betydelse, han är uppenbart känslomässigt hårt bunden till samtliga, och kan inte tänka sig att vara otrogen genom att dela med sig.

Två timmar har jag lirkat, duttat och pluttat tills jag tappade tålamodet och beordrade de två pipsillarna att stänga ögonen och inte öppna dom igen om de ville kunna fortsätta umgås. Båda somnade inom en minut.

Själv har jag allt det egna, uppdämda livet att ta itu med nu innan jag själv somnar. Har inte tänkt något roligt för egen del - finns det något sånt där ultra-mega-superformidabelt råkul, som liksom kompenserar bortfallet? Söta är de i alla fall när de sover. Den lille gästen filar ett fransigt hörn på sin kudde. Det är ett flitigt filat hörn, och han har långa ögonfransar. Sonen har en mjukisdelfin i örat.

Puss puss.

09:14

Fattar inte egentligen varför man luktar apa i munnen på morgonen när det sista man gör innan man somnar är att desinficera sig?

Här är det varannan dags-arbete, och vi turas om med lilltjocken. Stora killen håller f ö på att få spader utan dagiskompisar över sommarlovet. I går hade jag en inte så effektiv arbetsdag, vilket är oerhört frustrerande när man har så lite tilldelad tid. Hela tiden talar jag om allt som jag ska göra till hösten, idiotiskt eftersom jag inte har fem minuter mer över på tvären bara för att det är höst ute.

Det är föräldraskapets (det späda) enda nackdel som jag kan se det, att det sammanfaller med min egen kreativa höjdpunkt i livet. Jag skaffade barn för sent, 26 hade varit perfekt, 29 blev värsta krockvektorn. Jag får käka det helt enkelt, i höst (???)startar jag två nya företag och jag räknar med att få jobba heltid i båda. Utan att lilltjocken kommer till korta så klart. Jag kan, jag är ju en hårding. Fast mjuk förstås.

22:00

Varför är en liten unge som inte vill sova så ohyggligt provocerande? Jag brukar ha en smärtgräns på en timme, efter den är jag en annan och mycket elakare version av mig själv. I dag lyckades jag för första gången tror jag att se på den övertrötta bebben och bara tänka stackars liten. Jag känner mig som en superbra mamma just nu, hoppas känslan sitter i.

Är det den ledes hantverk, eller är det bara livet som gör att diskmaskin, torktumlare, tvättmaskin och kyl/frys pajar inom loppet av sex månader? Fick hem 120 kilo kyl och frys som krävde omlokering av all köksinredning. Som en följd finns allt vi äger av tallrikar, glas och bröte utspritt över all uppbådbar horisontell yta tills dess att skåp är uppskruvade på sina nya platser. Samtidigt levererades ett dussin kartonger med stolar och utemöbler som ville boi vardagsrummet. Vi passade på att ha besök av mor med man, samt bror med familj, ovanpå lådorna och tallrikarna. Fyra barn under nio spred ut vad de kunde, gamlingarna kontrade med sin smutstvätt, sina läsglasögon, snusburkar, mediciner och pocketböcker. Jag har burit lillkillen under armen i flera dagar eftersom han så gärna vill äta alla lösa föremål oavsett hur äckliga eller farliga de är.

Jag är trött och har knäppt av mig. Jag står på standby och mullrar lågfrekventa svordomar med undertoner av vansinne. Det låter som spänd lustighet och Tremänienbåt-raljerande men det är bara vanlig semestervardag.

Jag heter Johanna, jag är trettitre och har två gossar och en man och ett hus, egna ambitioner, drömmar, tre katter utomhus, ett förflutet och en vild och livskraftig trädgård.

Jag vill berätta om hur jag och maken äntligen gjort handling av orden och sagt upp oss från den avlönade tryggheten för att kunna vara hemma med småkillarna. Nu är vi egenföretagare och än så länge ser saker och ting ganska ljusa ut. Vi turas om med jobb, det blir varannan dag och i överväxel.

Jag vill så gärna få veta mer om hur andra löser sin vardag och hittar bra sätt att finnas till. Kanske kan jag också bidra med någon erfarenhet som hjälper en annan människa?

Skriv till mig, jag är med!

22:04

Här är första entryt i min nya blogg, som jag helt och hållet tänker tillägna barn, föräldraskap, gemenskap, vänskap och jävelskap i familjelivet.

Jag vill berätta om hur det funkar för våran familj, när vi nu tagit ett första steg mot att skapa ett riktigt hem där både mamma och pappa finns tillgängliga - en självklar utgångspunkt för alla utstickare och utbrytningar som kommer att försigtas under åren som kommer. Vi har slutat våra lönearbeten, startat egna verksamheter hemma och återfinns nu även dagtid på toppen av brädhögen (där under någonstans håller vårt hus på att ta fin, ny form under våra och andras skälvande fingrar). Nu bor vi här, här bor vi och lever och verkar och bygger så trygga barn vi förmår.

Det kommer att hända mycket på vägen, jag vill dela med mig och berätta, hoppas jag kommer att våga vara både indiskret och självutlämnande. För det är ju bara då andra kan ta till sig innebörder, om man är oförbehållet uppriktig. Ska försöka.

Vill så klart veta hur livet funkar för andra. Var och en blir salig på sin fason, det sa i alla fall morfar. Fast han kallade ju mormor för apskaft emellanåt, när jag tänker efter. Kanske är vi både saliga och osaliga lite till mans då.