Villervalla

Det här är andra arbetsdagen av två som bara glider i väg undan mitt grepp, och jag får inget ur händerna. Eller massor rättare sagt, men det är så ruggigt dåligt så jag måste börja om. Igen och igen. Nu börjar det bli bråttom på riktigt, inte bara kokett å-vad-jag-är-så-där-helrätt-reklambyrå-stressad. Det här är nu mer flytta-dig-ditt-soskaft-jag-har-bråttom-you-wouldn’t-like-me-when-I’m-mad-stressad.

Och jag är lite ledsen på riktigt för att jag nog inte kommer undan att gå och skaffa mig ett par glasögon. Jag är faktiskt nästan inte alls fåfäng, eller väldigt lite i alla fall och om vi pratar om utseende så är det sant också (det är något värre med prestigen kanske). Men jag blir smått förtvivlad för jag är en av dom inte många som inte ser friska ut i glasögon. Det är knappt jag hittar ett par solglasögon jag inte ser ut som en fluga i förstoring i, och tar jag på mig de allra nättaste glasögon ser jag ut som vad hette hon nu, tokbibliotekarien i tv-serien? Återkommer om det. Jag ser inget bra alls, jag blir trött i ögonen och får svårt att fokusera och det hjälper inte med aggrostressen heller. Jag har tunnelseende.

I Föräldrar och Barn kan man läsa att Tripp Trappstolens medar sticker ut lite och att det händer att man snubblar på dom.

Vilket jävla understatement. I det här huset finns två Tripp Trapp och tjugo vuxna tår (än så länge). Alla dessa tår pekar i helt olika riktningar. Kan inte vara säker på att inte också tidigare gäster i huset har samma taskigt läkta brott. Men barnen sitter bra i alla fall.

Människor som säger usch, jag har inget att ta på mig, brukar som regel tvärtom ha en massa att ta på sig fast dom menar att inget känns inspirerande just för tillfället.

När jag säger usch, jag har inget att ta på mig, då menar jag det. Så är det för övrigt med det mesta - jag har slutat köra med dylika fraser, det är tids- och energispill som stör kommunikationen.

Jag ska gratisäta på Chokladfabriken i kväll med en f d kollega, och det finns en möjlighet att hon går dit klädd och jag naken. Jag är för tjock för mina kläder från före graviditeten, och de var för all del rätt ohippa även då. Jag har köpt ett fåtal nya plagg efter det, som jag tvättar väldigt ofta, men just idag är samtliga smutsiga och de kommer varken att hinna torka eller stryka sig själva. Antingen får jag gå till Chokladfabriken utan kläder eller så får jag låna kläder av min man. Han är 1,92 lång och väger drygt hundra kilo. Det gör gud ske pris inte jag ännu. Vad jag än bestämmer mig för tänker jag hålla huvudet högt och låtsas som om det är jag som är trendsettern, alla andra som är konservativa.

Dagens arbetsinsats ska bli den mest effektiva sedan Hiroshima (är det smaklöst att säga så? Jag vet inte, jag är som sagt ur fas). Det måste den bli, jag har inget val.

Jag vill inte heta Carl och arbeta på Nöjesguiden, nej usch och fy. Läs detta, det är fruktansvärt roligt och du mår mycket bättre efteråt. Av bara den anledningen att du inte är Carl.

I dag ska jag och maken skicka i väg vår låneansökan, mer lån till barnfabriken annars kommer vi aldrig fram. Det är förstås alltid osunt att låna en massa pengar, men ju mer vi tänker på det ju mindre dumt verkar det. Man måste, förutom kalla fakta/hårda papper, ta in i kalkylen tappade förstånd och sugar. Efter fem år på en byggarbetsplats är även sådant hårdvaluta.

Men ansökan är ju fasen ett projekt i sig. Det kommer att ta timmar, det här.

Jag har en makalös bebis. Han kan förutom att gå tio steg också med hög röst berätta hur tydligt som helst vad det är han vill, han kan kramas och gosa och hålla en i kinderna, han kan äta alla små bitar man lägger för honom fast han bara har två tänder (vitlök, chili och senap funkar, oliver och stark ost älskar han), han kan dansa så det smittar och han kan minsann säga mamma, pappa, titta och där. Han sover hela natten och när han vaknar är han så glad och lycklig att man inte kan vara morgonsur. Han har en starkt utvecklad humor, och ett skratt som rullar utmed allas ryggar. När man på hans egen begäran lyfter upp honom klappar han en hårt och uppskattande på axeln. Han är med andra ord en familjemedlem som tillför enormt mycket och kostar otroligt lite.

Och kan man tänka sig, att hans bror var likadan. Det är underligt vilken tur vi hade när dom delade ut bebisar.

Det här var en bra artikel, hade tänkt skriva den själv när som helst nu…

Jag vet att jag är lite sen i reaktionen, men jag hittade en gammal kvällsan i Högen i köket.

Det visade sig vara en svår dag även idag, då det var dags för lite rampfeber i arbetet.

Jag har ett stort och mycket viktigt jobb, som ska vara klart i mitten på september, kunden är jätteviktig för mig och det duger inte med något halvblaj. Och när jag äntligen kom loss ur familjens grepp för att sätta igång fick jag världens flashback av gammal panik, ända från den tiden då jag brukade sjunga offentligt. På den tiden hade jag en återkommande mardröm, om hur jag från ett helt annat sammanhang plötsligt lyftes upp och sedan kastades ned hjälplös på en fullt belyst scen. Hela halsen snör i hop sig när jag upptäcker att lokalen är fylld av människor, som tittar i och för sig väldigt välvilligt på mig, men som väntar på en enda sak och det är att jag ska underhålla dem, seriöst och bra. Jag slutade för övrigt sjunga av bland annat den anledningen, att jag inte pallade med att känna det som att jag hela tiden försökte lura folk att jag faktiskt kunde något och att jag när som helst kunde bli avslöjad som en bluff.

Så känns det alltså också just nu, som om jag står på den där scenen utan att ha en aning liksom. Jag kastas in i ett nytt sammanhang, där jag måste vara kreativ på (egen) befallning och det omedelbart, för om några timmar har tiden runnit iväg och nästa tillfälle att få något vettigt ur sig kommer att dröja minst två men kanske rentav fem dagar (arbetsdagar är måndag och onsdag).

Ändå tror jag inte att det är jobbet som är den största stressfaktorn, det måste snarare vara de just nu rätt många inre demonerna som tvingar ut tankarna i ständiga återvändsgränder. Det ligger ett helt otroligt energispill inbakat i det!

Ja det var ju eländigt och självcentrerat gnälligt så det förslog. Men det finns positiva element! När jag satt och kissade fick jag genom dörrgläntet syn på stora killens magnettavla med magnetbokstäver, där satt syrran och sonen och pulade för en stund sedan. Och det stod nu “FRITERA SVEN” där. Jag påstår inte att det är omslagsillustrationen på boken om Humor, men det räckte för att dämpa min oro och få mig att bli lite gladare. Ett gott skratt förlänger käften. Hon är så underbar, min syster, gud vad hon behövs.

Man kördes upp klockan fem av de små, man har känt sig umbärlig och oberäknelig hela dagen, man har därför klippt gräs i flera timmar för att få vara i fred, har blåsor i händerna och under fötterna. Man klippte utan självgåendespaken nere, för den hade någon böjt till en obrukbar halvcirkel, men man tyckte nästan det kändes bättre så. Tungt ska det vara, då skingras tankarna. Man har inte skrattat ordentligt på hela dagen, men så nu, på kvällskvisten kom den sköna förlösaren.

Lillsyrran, som bläddrar i Jula-katalogen och bara förundras över allt bröte:

Dammbelysning. Hmmm. Det vill man ju typ inte ha.

Nej. Vi ser alltför väl.

Den där vedervärdiga rädslan är uppe och nattvandrar, ju senare på kvällen ju ettrigare är den. Jag undrar om den tänker trycka upp mig mot väggen snart och tvinga mig att gå en match? Undrar om det inte hade varit sundast egentligen.

Jag börjar misstänka att det här är en kombinerad föräldra-, kärleks- och åldersnoja och att den därför fått sån makt över mitt liv just nu. Vad jag vet är att min bebis tittar mig djupt i ögonen, lyckas liksom pilla på själens klitoris, och påverkan är så stark att jag måste vika med blicken eller hitta något spill på hans tröja att gnugga bort eller granska hans små fingernaglar om de inte kanske måste klippas i alla fall. Jag minns att det var likadant med fyraåringen, minns att jag tänkte många gånger att hans ögon är så blå att det inte går att titta i dem (vilket knäppo, herregud).

Jag förstår verkligen inte varför stark, brusande kärlek måste ge mig den där småputtrande ångesten mitt i alltihop, varför känslan inte är oblandad lycka. Inte ens ångesten (som jag tidigare tjatat så om - den som inte vill låta mig njuta av här och nu av de små och deras kravlösa kärlek, utan att tänka att det tar slut om några år) kan vara sig själv nog. Nej, den blandar upp sig med rädsla för åldrandet, stress över att inte hinna med allt jag hoppats bli, tvivel och grämelse över korkade val i det förflutna. Den hämtar liksom extra energi ur gammalt skit, som ändå inte går att påverka.

Processen är ju i alla fall igång, det går nog inte att göra annat än att acceptera och vänta ut den.