Villervalla

Jag hade tänkt låta det passera första och andra gången han sa det, men nu. Jag vet inte. Jag har provgarvat framför spegeln, men jag kan inte säga att det är mer falskt än sant. Jag menar, sånt här är ju väldigt subjektivt, har med någon sorts konstnärlig uppfattningsförmåga att göra. Vore mig främmande att försöka döma. Men ändå, det känns onekligen lite tungt.

Vi låg där, som vanligt, som varje kväll. Näsa mot näsa i hans smala lilla säng. Hans stora vackra ögon och de exakt tolv pyttesmå fräknarna i det lena spjuverfejset fick mig att le, som vanligt, som varje kväll. Och nu, för tredje gången:

Mamma, jag vill inte att du ler mot mig. Du ser ut som Joker då [Batmans fiende, med syragrinet].

Läppstift? Farbror plastikkirurgen?

På Åhléns:

(Pappa) Nej, det blir ingen leksak i dag, hur många gånger ska jag berätta det för dig? Vi köper inga grejer i dag!
(Sonen, ödesmättat, inifrån ett svart moln) Pappa. Nu är det slut på lekandet! Och älskandet!

Som jag tidigare berättat har jag tagit flera steg mot en tillvaro som ska fungera bättre för mina barn, en tillvaro som de kan få rum att sträcka ut sig i, rulla runt lite i och ändå kunna nå med handen bort till värmen från mamma eller pappa. Mycket luft och mycket stöd och massor av tid. Jag låter väl som en himla fin människa då? En God Mor? Ja men gomorron.

Sen läser jag senaste numret av Föräldrar och barn, där det står om barns tv-tittande. Jag inser det jag egentligen vetat alldeles av mig själv, utan någon amerikansk expert. Att min son tittar alldeles för mycket på tv och att han faktiskt, på riktigt inget skitsnack, kan ta skada av det. Max en timme om dagen, säger experterna, två vid enstaka tillfällen. Ingen tv alls för de riktigt små.

Min snart femårige son, han kollar på film minst en timme när han kommer hem från dagis. Han kollar sedan ytterligare en stund, kanske till och med en timme till, innan han går och lägger sig. Det är dessutom så att jag säger ja till filmtittande för att det passar mig bra att han kollar på film. Jag kanske måste laga lite mat, eller natta lillebror, eller rådda hantverkare, telefonsamtal, ha konflikt med min man, packa upp matvaror, kolla mejlen, ringa. Det kanske passar bra att få stjäla sig en halvtimme till sånt här då och då. Den andra halvtimmen sen, när jag klarat av vad jag känt behov av, ägnar jag åt att försöka tjata honom från teven, som om han själv kunde och borde ta ansvar för tiden som bara förflyter där i soffan, som jag själv serverat honom och tacksam för passiviseringen dessutom! Vi har grundlagt tv-vanor som är djupt beklagliga och som kanske leder till de där koncentrationssvårigheterna den amerikanske forskaren talade om. Helt sant är i alla fall att killen tillbringar på tok för mycket tid inomhus.

En annan väldigt tunn del av min is, är samme sons upplag av leksaker. Han får väldigt många. Han får leksaker flera gånger i månaden. Han har ohyggliga mängder med grejer, men det ser inte ut som om detta skulle göra honom mätt på önskningar, tvärtom väcker alla föremål nya behov hos honom, som sen han driver som kortare eller mer långsiktiga projekt. I bland tappar han tålamodet i samband med att han går där och önskar, blir förbannad och kräver tillskott till parken. Då slår vi bakut. I en hel dag eller två. Sen är det inte omöjligt att någon av oss kommer hem med något litet roligt till den lille ängeln. Vi är inte kloka. Så här gör vi, trots att i alla fall jag är övertygad om att inget gott kommer ur den konsumtionen.

Vi är rätt risiga föräldrar lite till mans. Just det här är mina svagaste punkter, och de är inte små fläckar utan snarare monstruösa blaffor. Det var inte alls så här jag tänkt mig att jag skulle agera i vardagen, inte alls! När mitt första barn var alldeles nytt, såg jag mig själv som en mycket Finare Människa än så, en mer Tålmodig Pedagog och ett mer Stimulerande Stöd. Jag är trött på att gå runt och bära på detta utan att ta något mer kraftfullt initiativ till att förändra. Jag behöver hjälp att lösa problemen. Jag blir oerhört tacksam för de råd ni eventuellt har att ge mig.

Det har varit en hård helg. Vill inte beröra den mer än så. Såren är för färska.

Närå. Och dessutom blev min ljuvliga bebis ett år gammal i går. Ett frejdigt, tjockt och gulligt år. Vi firade lite i stan, och eftersom vi är sådana som vi är blev det efter ett antal meckiga turer och ingrepp i harmonin, till sist äcklig snickerstårta, fryst från Willys, med ett spelande ljus i, hemma i lillsyrrans lägenhet. Lille vännen brydde sig inte så klart, han lurpassade tålmodigt med telefonen för att få ett tillfälle att stoppa ner den i toaletten. Det gjorde han ju med mammas mobiltelefon, och det blev så muntert! Man lade det till sin bag of tricks direkt.

Sen klämde vi in hela familjen med de två små och deras samtliga tillbehör, på ett väldigt litet och så poppigt sushiställe. Knökfullt, men vi smetade allesammans upp oss mot bardisken där vi högljutt kommenterade sushiproduktionen. Först himlade alla med ögonen, sen hörde vi en och annan veknande röst som talade om den lille med stickad keps såsom rätt rolig, sen började sushimakarna med pokerfejsen dra på smilbanden och när vi gick vinkade de, strax efter att de värmt vår välling med ett leende. Ha ha!

Det var skönt med lite uppsluppenhet och fåntratteri, för det finns annat som känns mindre lättsamt just nu. Sånt som jag tänker återkomma till.

Jag är så trött så mina tankar är felstavade. Vill bara säga hemskt mycket hej till den som har vägarna förbi, och berätta detta. Jag ska blogga så fort mannen återvänder från sin resa och gästerna och hantverkarna har åkt, då ska jag skriva något på riktigt.

Jag vill ha en espresso, en macka från ett nybakt bröd, en oöppnad inredningstidning, ett par rena fårskinnstofflor och en beundrare.

Jag var med sonen på ett kalas i går. Det har tagit mig tills nu att komma över det hela faktiskt! Jag var i och för sig lite ur form i går, men det hela var ändå mycket deprimerande.

Värdens föräldrar hade valt ett sånt där hyra in sig-ställe att ha kalas på. En inomhuslekplats, men hopptorn och grejer. Och så långt är väl allt väl, alla har inte lust eller utrymme att baka gräddtårtor och planera barnlekar.

När vi kom dit satt i entrén en kassörska, i stil med MacDonalds Drive Thru, ni vet, lagom asocialt och slött ansiktsuttryck, liten walkietalkie fäst i örat, uniformströja med företagsnamnet, men när hon reste sig vittnade brallorna om den tillvaro hon säkert längtade hem till, tunn slitna mysbrallor med flagnande reklamtext - ett liv på överkroppen, ett annat på underkroppen!

Golvet var utsliten heltäckningsmatta, fruktansvärt skitig och med så mycket gamla fläckar att den såg psykedeliskt möntrad ut. I högtalarna, som inte alls mådde bra, skränade typ smurfhits från 1989, och man fick höja rösten mot sin telning för att göra sig hörd. Stället var packat med bleka barn och föräldrar, och en påfallande stor andel barn var kraftigt överviktiga.

Vi blev infållade till “vårt” kalas, jag hälsade på den rara modern, som jag träffat många gånger tidigare och den tja, säkert trevlige fadern som jag också träffat några gånger tidigare, men som aldrig ändrat ansiktsuttryck när jag tittat. Han ser alltid ut som om han är lite småförbannad på en, som om ett ord som misshagade skulle förlösa honom genom frisläppta svordomar och antikänslor. Och igår försökte han inte ens maskera att han inte var intresserad av att småprata för efter tredje meningen svarade han inte ens.

Deras två pojkar har jag funderat över tidigare, för samtidigt som den äldre av dom, sonens kompis, är god och fin som alla barn, så ligger det hela tiden ett utbrott på lut där med. Han slåss väldigt mycket och gråter mycket sällan, vad jag har förstått. Det mindre syskonet, ungefär tre år, pratade gärna med mig, men sa bara saker som till exempel “den här dinosaurien, han är så stark så han kan riva av hela ansiktet på dig, äta upp händerna, kolla han kan ta sönder magen på dig och bryta av alla benen”, hela tiden. Jag är i och för sig van vid fascinationen inför styrka och kraft, det är visst många småkillar som rör sig i dom regionerna där runt tre fyra. Men andra treåringar blandar upp snacket med lite gullegull och charm, den här var allvarlig och ville mest se om han kunde skrämma upp mig lite.

Alla barnen föstes in i ett stängt bås med en stor soptunna, bord och inplastade bänkar som enda möblemang. Dit kom det en lika pigg och aktiv tjej som den i kassan, med hamburgare, pommes frites och läsk och delade ut, är allt bra frågade hon föräldrarna och stirrade in i väggen när de svarade ja jo tack! Barnen åt och skickades ut bland hoppgrunkorna igen. Då såg jag att värdens far, den jävla knölen, hade tagit en bok med sig.

Jag blev så förbannad så jag visste inte vart jag skulle gå för att inte säga honom något riktigt påfluget och typiskt mig. Hur hade han tänkt då, innan dom gav sig av på förmiddagen? Fy fan, det här kommer att bli tråkigt. Och två hela timmar. Bäst jag tar med mig deckaren. Man skulle ju annars kunna tänka sig bara ett uns entusiasm, om än spelad, inför sonen, för att det var hans femårsdag och för att han fått bjuda alla sina kompisar på en kul upplevelse. Två sketna timmar. Men det var för mycket begärt det.

Skäll inte på mig när du läst detta. Jag vet att man inte får moralisera över andra föräldrar, jag får inte låtsas som att jag vet hur deras liv och deras vardag ser ut, jag vet detta. Men jag hörde samtidigt med ena örat hur pojkens mor pratade om hur lite tid dom hade, nu när dom jobbade heltid båda och mer därtill, och om hur hon faktiskt längtade tillbaka till landsbygden och tiden som dom lämnade för stan förra året. “Vi flyttar kanske tillbaka sen, nu får vi väl göra stads- och karriärsprylen några år då, tills man är trött på det”.

Jag erkänner, jag tänkte följande moraliserande och högmodiga tankar:

Ni är IDIOTER båda två och ni förtjänar inte några fina småpojkar i alla fall, som ni inte tänker ta hand om förrän ni själva har tid och lust. Barnen skiter i var ni bor, era PAJASAR, men tiden kan ni aldrig ta igen! Det är NU barnen blir till, inte när ni är klara med era fjanterifaser i livet. Dom har lite svårt att hålla igen växandet, dom där små. Dom blir till utan er, och det går inte att ta tillbaka med all världens dåliga samvete, ilska eller förvåning. Käka den, jävla TUNNISAR!

Jag syndade då, jag syndar nu som tar upp det till allmän granskning (dom vet inte att jag bloggar, läser inte detta om inte försynen skickar hit dem) och jag är gräslig som vädrar min egen förtäfflighet genom att klanka på andra. Men min egen religion ger mig som tur är omedelbar absolution.

Den som eventuellt i något avseende tänkt på vår gasspis, kanske som ett komihåg om att inte längre ha en sån på önskelistan till jul, kan nu definitivt påföra gasspis som önskning igen. Jodå, det kommer att kosta men det kommer att smaka.

Inte läckte den gas, vår blanke vän. En fantastisk man av utländskt och mer gasvant ursprung, lyfte av toppen, plockade ut nio makaroner av olika sorter ur ett av rören, ställde in korrekt nivå på blandningen gas/luft, och vips luktar tomatsåsen tomat igen. Makaronerna hindrade luften och det blev för mycket gas i lågan, därav stanken. Fyraåringen följde först intresserat operationen, men drog sig lite mer baklänges ut ur köket för varje makaron som såg dagsljuset. Stelt och oerhört välvilligt leende återfanns han hängandes i sin ribbstol, jaha jaså makaroner säger ni, ja tänk! Makaroner nu för tiden, vad ger man alltså.

Jag är jätteglad. Inom loppet av ett år har hela vår maskinpark gett med sig, senast mikron och kylen men innan dess också tvättmaskin, diskmaskin och torktumlare. Om spisen hade följt samma väg som resten av anhanget, hade jag allvarligt övervägt Mamma Scan som framtidens theme song.

Längtar tills på måndag för att det är min arbetsdag, och jag har en tung fast rolig att göra-lista. Det är dessutom min födelsedag, men det är inget jag känner för att dra ner applåder kring. Jag ska bli gammal, och det är inte alls roligt. Vad gör man för att kurera åldersångest? Jag är rädd för att bli gammal, det går inte att gömma längre.

Emma Hamberg, som jag annars gillar, var så dumdryg i en gratistidning jag fick på McDonalds. Jag har skrivit en ny text på min parallellblogg, läs gärna!

Vår gasspis… host (svag)… den läcker gas. Mitt huvud.. sprängs… jag andades in… host host (knappt hörbart)… skulle bara lukta på tomatsåsen, men den luktade bara gas… Förgiftad! Aortan sprängs! Bultar! Hyperventilerar! Ich sterbe! Luktsalt någon?

Men vad gör man, det är ju jätteotäckt? Den läcker, den rackaren, och inte i gasinloppet, för där sitter ett gaslarm. Tjuter inte. Men det luktar gas riktigt starkt när man lagar mat. Vad jag inte förstår är att det inte förbränns, om det läcker i själva spisen?

Finns det någon som är erfaren, begriper sig på såna här saker eller helt enkelt bara talar italienska, är jag tacksam för all medling mellan mig och spisen. Foreign crap, I tell ya…

Den ena bloggen efter den andra lägger ner. Jag orkar inte ens länka till alla som säger sig ha dragit sitt sista bloggtag, men här finns ett inlägg från en före detta bloggare, ledsna Hanna Flodr, nu på tillfriskningsvägen. Jag känner igen hennes tankar, jag kom igenom mina egna till slut och jag bloggar hellre än någonsin tidigare.

Men det har varit svårt att acceptera flera saker - varför har min blogg så få läsare? Varför är till exempel Hemliga pappan så mycket mer läst? Och varför har mina läsare (haft) så svårt att närma sig det jag skriver, och bidra med egna erfarenheter? Ett tag kände jag mig som världens ensammaste. Det har alltid varit så att det funnits människor som tyckt att jag ser fin i kanten och reserverad ut, att jag inte bjuder på mig själv. Och jag grubblade över hur fan det kunde synas i mina texter? Är jag en stiff jäkel, en som ingen tror sig rå på?

Jag har lite svar. Hemliga Pappan är till exempel till skillnad från undertecknad en skicklig marknadsförare. Han mejlade mig och typ alla andra bloggare när han startade och bad dem kolla in hans blogg, det gjorde vi, och han hamnade i allas tipslistor och länkförteckningar, och han finns med där man bör finnas med. En vaken och effektiv kille med andra ord. Själv är jag värdelös på att göra reklam för mig själv. De läsare som ramlat in här är antingen mina gamla goda mumskamrater som jag egenhändigt underrättat och bjudit in, eller så är det nya bekantskaper som kanske läst kommentarer jag gjort på andras sidor.

Hemliga Pappans inlägg var himla gulliga och mysigt trevande också, vi smälte alla inför dem. Men det är något jag förstått om vilka inlägg som blir lästa och omtyckta. Jag läser, för att fortsätta med samma exempel, Hemliga Pappan nästan varje dag, och faktum är att också hos honom börjar det brännas så fort han visar färg, och kliver utanför det snälla han mutat in. När han har åsikter blir somliga arga. Kan man begripa varför? Det är ju hans blogg liksom? Men så är det! Ju mer färg man visar, ju färre läsare och kommentarer. Jag blottade mig mycket mer förr, då ville ingen prata med mig. Nu är jag inte särskilt djup, och då lossnar det lite. Jag menar inte att jag gör om mig, jag bara bjuder mer på det roliga och mindre på det ledsna och besvärliga.

Jag är inte stiff heller. Inte alls faktiskt. Men jag är skapligt seriös. Jag går ofta in stort för det jag håller på med, ställer stora krav på mig själv och kanske för stora krav på mina läsare med. Jag har i alla fall taggat av lite, dragit ner tempot och målsättningarna, alla måste inte älska mig eller ha en åsikt om vad jag blajar om på en liten sketblogg i cyberrymden. Och där någonstans, på den nivån, har jag mött flera mysiga människor med sina egna personliga anslag. Här bor en Mamma mu, som bjuder på mat i bland, här finns en som stretar på som stundom glad, stundom nedstämd Anna. Här skriver en ung tjej, här bor en Mifflan med en barnvardag man kan känna igen sig i. Och så en lockig skånska, som komplement till mitt spikraka, med gulliga husdjur och många kloka funderingar. Lite så. Och många fler. Här hälsar jag på, oftare än jag borde för att få smickra mig med att vara effektiv på jobbet.