Ska sluta försöka ställa mig i hörnet i det runda rummet. Jag tar av mig mina inkrökta glasögon nu. Lite skärpning om jag får be, och det får jag. Förresten av med brillorna och mer skärpa? Jag har inte gått någon skrivarlinje, jag.
Har länge tänkt se ut, på alla de olika föräldramanifest man hittar i etern och cybern. Eller egentligen är kanske inte manifesten i sig det mest intressanta, utan det är i stället det faktum att mammor och pappor upplever ett sånt behov av dem. Det handlar om hur man ska bära, nära, sova med och söva sina barn, hur de ska hänga i selar eller inte, åka i vagnar eller inte, om de ska sjalas eller ammas till Nirvana eller lämnas ensamma med sin utveckling, om de ska konsumera eller hållas utanför med bara lite kottar, om de ska vara ute eller inne om dagarna och så vidare. Jag läser och läser gärna, jag tar in och spottar ut, silar och hittar lite här och lite där att lägga till mitt eget mammabibliotek.
Men jag stöter på de märkligaste samfund av föräldrar runt det som skrivs. I samfunden är min inställning (den att plocka och sovra) tydligen helt otroligt provocerande. På vissa sajter har jag knallat in lite godmodigt, å tjena, har ni fest eller, babblat runt lite och avslutningsvis blivit utjagad med virtuella stålrör och skälld efter: MAN MÅSTE KÖPA HELA PAKETET, ANNARS FÅR MAN INTE VARA MED! Och jag känner igen det så himla väl, från när jag var liten och något äldre: ÄR du ingenting? Är du inte synthare, eller hårdrockare, eller intellektuell, bohem, fotbollare? Och senare: Är du inte vänster, höger, feminist, expert eller ekvilibrist, finns det ingen RUBRIK att sätta på dig människa?
Då är jag ändå inte en av de där superindividualistiska och magnetkarismatiska människorna, ingen sån som alla vänder sig om efter och känner sig tvungna att ta omedelbar ställning till, och som bara måste gå sin egen konstiga väg i livet. Jag bara är, och har den här medfödda självklara önskan, att vara oberoende, att låta mig inspireras och bearbeta mitt råmaterial själv, filtrera genom mitt eget jag av instinkter och erfarenheter. Och den önskan är det svårt att skaffa sig snabba vänner på. Tro mig. Ofta heter det att jag är så reserverad eller hård till och med, eller varför inte skitförnäm. I bland, om det är snällare och inte så jagsvaga tolkare, att jag har en så stor integritet. Nåväl.
På det personliga planet står jag alltså oföränderligt värdig/enveten/skitförnäm/vad du önskar klä på mig, och får därför aldrig ta plats i ett riktigt, gemenskapsdoftande kollektiv vad det verkar. Eftersom det tycks innebära att man inte får ta fasta på, och njuta av, det man faktiskt har gemensamt, utan prompt och tillika måste ljuga på sig en massa bonus-crap man inte riktigt tror på. I bland blir det till och med bonus-crapet som får absolut argaste försvararna. Ett framgångsrikt argumenterande mot crapet skulle ju innebära att man klädde av någon som stod och huttrade i bara livslögnen då.
Jag förstår liksom inte! Kommer aldrig att förstå! Blir de ord man upplever är sanna och riktiga, mindre sanna och betydelsebärande, för att andra ord i sammanhanget inte håller inför en själv? Det är som att envetet påstå att allt Stones spelat in är överjordiskt, bara för att Exile on main street är galet bra, och när någon vill illustrera en invändning för dig med något sunkigt Keith Richardsspår från tidigt nittital, står du bara där och blundar och håller för öronen och skriker NU HÖR JAG DIG VÄLDIGT DÅLIGT!
Bland föräldramanifesten kan man välja att till exempel vara en Nära Förälder. Förutom vad jag uppfattade som ett fiffigt, praktiskt och väldigt mysigt angreppssätt på spädbarnsståhejet (=coola ner, kämpa inte emot bebisen, ha den med dig och hos dig, och bär den i sjal för det är smidigt, enkelt och kan varieras på många sätt) innebär det tydligen att jag inte får uppmuntra mitt barn att ligga i sin egen säng, att jag måste amma tills mitt barn är minst två år, att jag måste studera Skriften som något amerikanskt allvetarpar har skrivit och som uppenbarligen omfattar en hel filosofi. Que? Det finns lååånga utsagor om hur man ska hantera sitt barn för att det ska uppleva maximal trygghet, dessa får man inte frångå för då riskerar man sitt barns hälsa. Men när man på detta forum ställer en enkel fråga, såsom “Ja men allt det andra då? Bära och sjala, visst, men hur får vi mer tid tillsammans då? Hur slipper vi jaga genom tillvaron, jag och min bebis? Hur ser det större perspektivet ut, det som kommer att pågå nu under sisådär femton tjugo år efter sjalbärandet, vad finns det av tankar och funderingar kring det?” Då blir det först tyst, sen erkänner någon att hon inte tänkt på det, någon annan tror att allt det där kommer liksom att lösa sig av sig själv eftersom barnen är så trygga efter sjalen och samsovandet, och efter dem följer den kohort av ilskna som vill jaga ut mig ur Eden för att jag stört och upprört. Moi?
Man kan också läsa Barnaboken som Anna Wahlgren skrivit. Där hittade jag en massa användbara tips, en hel del tankegångar som jag spontant upplever ligger rätt i hjärtat på mig. Jag blir glad åt dom, helt enkelt! Men jag hittar också en del som inte funkar så väl ihop med mig. Jag höjer ett och annat ögonbryn (har bara två, men dom skiftas om) någon gång under läsningen, flinar lite åt något, och det känns helt okej. Anna och jag måste inte förenas och bli ett för att det hon skrivit som är klokt, för mig ska få fortsätta vara klokt. Jag hittar Anna Wahlgrens nätforum, jättemycket föräldrar där, och gnuggar händerna, kul! Jag följer trådarna, tar del av andras diskussioner före mitt inträde och ser till min besvikelse att här har folk jagats ut på samma sätt, liksom mobbats bort med både hårda ord och tystnad som vapen. Barnaboken citeras i så många inlägg att jag häpnar, Anna omfamnas överallt i den familjäraste och intimaste av stämningar och kritiker syns faktiskt knappt till där. Nästan varje inlägg kröns av en signatur med uppgift om när Annas sova-kur genomfördes hemma hos dem, dom liksom vittnar , som religiösa gör om dagen för sin frälsning eller som nyktra alkoholister om dagen för sin tillnyktring. Jag hyser inte på något sätt agg mot Annas forum, jag bara förstår inte detta antingen eller, det svarta eller vita, varför att anamma det ena måste utesluta det andra. Den som tyckt fel och jagats ut måste känna sig lite bitter och besviken, tänker jag, kanske förkastar det man tagit till sig fast det var sant?
Vad jag önskar mig åt alla Sveriges och världens barn, är mammor och pappor som törs lita på sig själva lite mer. Alla världens barn kikar nämligen upp på just sina föräldraansikten för att få hjälp, stöd och riktning åt sitt irrande. Alla små barn är uteslutande intresserade av sin mamma och pappa! De skiter i vad Anna Wahlgren skrivit, de bryr sig inte ett dyft om vad amerikanska nutidsprofeter anser om spjälsängar eller vad antroposofiska teorier stipulerat för regler kring kost och bruk av antibiotika. De skiter exakt lika mycket i Waldorf som i Montessori som i Reggio Emilia, och vistas säkert lika gärna ute som inne om dagarna. Bara mamma och pappa finns där och verkar nöjda, så brukar inte barnen vara svåra. Men om mamma och pappa, tillsammans med inspirationen för de egna funderingarna, dessutom tjackat upp sig på en massa halvsanningar eller till och med tvivelaktigheter, märker inte barnen det då? Om de ser att mamma och pappa tvivlar på att det de känner är rätt, är rätt för deras barn, om de också börjar undra, vart vänder de sig då? För dem finns det liksom inget Internet att ta till, inget att kompensera med där det råkar uppstå ett hålrum. Dom där hålrummen är inte bra för barn, det är jag säker på.
Jag när en uppfattning om att varje förälder egentligen är världens enda existerande expert, på sitt eget barn. Det spelar inte barnet någon roll, om du väljer det ena eller det andra, om du är -ist åt det ena eller andra hållet. Det lär knappast ens spela någon roll om du kör strikt och regelfast, eller fritt och flummigt. Bara du är du och tveklöst du, så är ditt barn nöjt. Levereras ett säkert kvitto varje gång en unge känner tveksamhet kring sig själv, kommer det att bli en bra unge. Visar du barnet ditt otvetydiga och varför inte tvärsäkra jag, utan att försöka helgardera dig, så blir det en trygg person av din avkomma. Risken är kolossalt stor och överhängande, att ditt barn en dag säger sig tycka tvärtemot dig på flera viktiga punkter, och ber dig omvärdera ett antal sanningar utifrån nya rön, men hej, det är väl typ det som är meningen tänker jag.
Det finns ingen anledning att fortsätta köpa Gott och Blandat, om man till exempel bara gillar dom salta och dom gula. Om du glatt och okritiskt säger att du gillar alla färgerna precis lika mycket tror jag dig förmodligen inte. För den söta lakritsen ligger kvar i nästan allas påsar.
