Villervalla

Det trodde jag väl aldrig, att jag själv skulle komma att nästan fylleblogga! Tror inte jag blir så okontrollerad att ett stavfel skulle slinka med, men ändå! Tre glas vin och en stadig konjak, det minns jag inte när jag drog ner sist.

Vi har varit och sett den här showen, Anna-Lena från bland annat En ängels tålamod och diverse nitttitalsfilmer och Mulle, ja tjenare typ världens bästa jazzgitarrist (ja dom är gifta, och dom har en liten son på vårt dagis). Mulle visste jag ju att han var överjävlig, men Anna-Lena! Jag måste bara be att få rekommendera den som har möjlighet, att lyssna på denna kvinna. Hon missade sitt kall när hon hellre ville skådespela, ty hon låter som Elvis/Edith Piaf/Lena Nyman/Janis Joplin all together. Vilken röst. Jag ska njuta tills jag vaknar i morgon bitti, både av den barnfria stunden och av musiken som dröjer kvar i mitt huvud.

Somliga får till det. Läs och njut denna text, bara titeln är rasande fin. Macchiato är ryggen fri. Han prickar in en av mina svettigaste och tröttaste käpphästar, en rad åsikter jag närt sedan späd ålder. Fast då fanns väl inte macchiaton som konceptuellt och generellt fenomen i min värld. Morsan däremot och i och för sig, väckte ju stort rabalder genom att fråga efter franskrostat på ICA i Nordingrå flera somrar i rad. Man kanske indirekt fått en trendsettergen, som kommer att göra sig påmind så småningom? I så fall häller jag olja på banan nu då, min egen, som Emerson-han-paldi.

Jag måste säga att jag tycker både det här och det här är jättebra. Om Skugge skrev så här lite oftare, tycker jag att hon ska ha det där journalistpriset. Vad jag mysryser när folk säger vad de verkligen tycker!

Jag har sagt att jag ska berätta om min åldersångest, och då ska jag det också. Trots att jag tycker den är himla pinsam, märk väl detta!

Jag har levt med den här ångesten i många år nu, kanske sedan tre fyra år före trettio. Då handlade den om saker jag inte skulle hinna göra och vara innan jag fyllde trettio och klev in i tantskapet.

Den tidiga åldersångesten var ett smärtsamt adjö till alla min barndoms föreställningar om min ungdom. Jag insåg att jag inte skulle resa jorden runt, arbeta som volontär och bli själsvän med en masaifamilj, att jag inte skulle våga bli aktiv fallskärmshoppare, att jag inte någonsin skulle bli popstjärna och inte operasångerska eller ens fattig musiker med liten publik och stort personligt uttryck. Jag hajade nog också att jag inte skulle någon form av ung mäster, inom något alls. Jag skulle inte starta föreningar, konstnärs- och designkollektiv, jag skulle inte bli ung politiker och debattör. Jag insåg också att jag på just min väg inte skulle kunna dra någon fördel av ett fördelaktigt yttre - tvärtom, det gjorde alltid mötet mellan vad jag sa/spelade ut och vad folk uppfattade, till något konfliktartat eller halvt parodiskt, vilket i sin tur ofrånkomligt sårade mig och fick mig att känna mig löjlig. Och jag insåg ungefär samtidigt att det inte skulle bli något nämnvärt framtidsproblem heller, med tanke på hur jordens dragningskraft flyttade ner eventuella behag ett par centimeter om året. Fast samtidigt så klev jag på ett annat tåg ungefär där, en egentligen mycket större insikt, då jag upptäckte att jag faktiskt var en grym analytiker! Kombinerat med en hyfsad förmåga att uttrycka mig med nyanser, fattade jag att jag hade en motor för en bra livsresa. Varken mer eller mindre.

Parallellspåret till adjö ungdom, var hej barnstress. Hur ska jag hinna skaffa de barn jag vill ha innan jag blir gammal (typ 32!)när jag inte ens kan se slutet på min decennielånga depression och inte heller kan föreställa mig att vara den klippa av evig balans man måste vara för att få barnlicens? Det verkade så oerhört stort och så knäförsvagande och glädjedödande allvarsamt att vara förälder, att jag inte kunde se att jag någonsin skulle känna mig färdig för barn. Fastän jag längtade efter dem, långt inifrån och obevekligt.

Jag hann före trettio i alla fall, både att se slutet och början och att få barn. Och när barnen väl är hos en, då kan vi ju börja snacka åldersångest, livsångest, identitetskris och stress! När kärleken öppnar upp allt knutet och schysst förpackat därinne, släpper den ut så mycket som bäst hade mått av att förbli arkiverat. Helt plötsligt är jag inte något av det jag varit innan! Jag är inte det minsta mystisk, modig, svårmodig, medveten och informerad, inte perceptiv eller expressiv! Jag är en tokälskande, ömhudad, taskigt klädd, dimmig, trött, ointresserad och ganska ointressant varelse, som upptäcker att jag blivit handikappad av min nya sårbarhet, att jag är dömd till att älska inte bara mitt eget barn, utan ALLA barn, och därför inte törs leva annat än i ett mikrokosmos - bosatt i min nya, frodigare och mycket mindre eteriska mammakropp dessutom. Vem är jag? Varför har jag blivit trög och korkad? Varför bryr jag mig inte ett skit om det? Och vem har hängt sin turistmidjeväska av människoskinn på min fina mage?

Den värsta fasen pågick som värst när jag startade den här bloggen. Den som orkar kan ju läsa det här till exempel, eller det här , å gud vad det var arbetsamt att vara jag då. Mycket mer än jag redogjorde för med dom små skruttmeningarna. Kort och gott, de ögonblick vi har, med barnen, de som är större än allt man varit med om tidigare, livet med de små som är så ögonblicksintensivt och så OERHÖRT belönande, hur ska jag minnas det och hitta tillbaka till det senare? Jag kommer ju aldrig mer tillbaka till det! När barnen är stora är de, jag kan inte skaffa nya hela tiden för att få mer, för det orkar jag inte. Och så började en lång fas av räknande och beräknande - bara ett barn till. Eller två. Hur gammal är jag då, få se nu, hur tätt kan jag få dem för att alla ska få sin plant-tid i solen, hur ska det gå ihop tekniskt, logistiskt, ekonomiskt, energiskt… Dessutom så upptäckte jag under samma period att jag hade precis hur mycket kraft som helst på ett mer handfast plan. Idéerna sprutade, jag kände att jag skulle kunna ta hela min familj var som helst på mina kreativa brödvinnarvingar, fick jag bara lite tid för mig själv, lite utrymme så, jag kan ALLT [krock med bergvägg]. Eller så tar vi det sen. När barnen är större. När det finns fem minuter över på tvären att lösgöra från vitvarorna och att göra-listorna.

Jag har släppt reproduktionsprojekteringen nu, nästan helt. Det blir nog inga fler barn. Jag får ingen liten flicka. Det lutar ditåt, och jag pallar inte gå i hur mycket uppförsbacke som helst. Men jag hoppas nog ett tag till, i smyg.

Nästa fas av vissnandesmärta är lite mer dödsångestartad. Den har i och för sig ganska lite med själva döden att göra, dit är det förhoppningsvis ett gott stycke tid. Den rör sig mer, och ständigt, om tidens acceleration och hänsynslöshet. Accelerationen är helt enorm under den här tiden av mitt liv. Ni som är män förstår helt enkelt inte detta alls, men kanske ska läsa för att lära?

Att få ett barn tar ett år ungefär, i bästa fall. Först en, ett par eller flera månaders arbete på att göra det (man är ganska fokuserad på den här uppgiften i hela sin varelse). Sedan nio månader, och ytterligare ett par för att nödtorftigt återställas efter förlossning. Denna tidsrymd har fokuserats i stort sett på bara en sak, ett nytt barn. Man gör sina försök att leva på i ullstrumporna och vara mångfasetterad, men ska man vara ärlig var det bara en snitslad bebisbana. Och tiden var en rikedom i sig, men det känns som en paus. Hur kunde livet runtomkring bara flyta på liksom, när jag gick här och bakade barn? Kunde inte världen haft hyfset att stanna upp och invänta mig? Ta detta barnbakarår gånger två barn, så har vi två försvunna år. Ta sedan två bebisperioder utan sömn, tankeförmåga och sex, så har du två försvunna år till. Dom var bra, det är inte det jag menar, men det var ingen vanlig tid! Svårt att förklara, jag hoppas en kvinna förstår vad jag menar. Och efter bakandet så tittar man upp och ser att huden ser gråare ut. Att man fått en mystisk leverfläck någonstans, en sån som morsan hade när man var liten. Man hoppar till när man är ute på stan, då man ser just morsan titta tillbaka på en i skyltglasblänket, när fan blev jag så lik henne? Man köper randiga strumpbyxor och det slår en sedan att man kanske inte ska ha såna nu för man skulle definitivt inte vilja se morsan i dem.

Missförstå mig inte, för jag känner mig inte jättegammal. Jag känner mig lagom ung, kraftfull och som om jag för första gången blir tagen på verkligt allvar! Jag har inte hängbröst och är inte helt avskriven. Men ska tidhelvetet hålla på så här, så har jag FRUKTANSVÄRT ont om den, det är bråttom, flytta er för jag ska fram, här kan vi inte stå och hänga längre! Dega, det kan man göra när man är pensionär, jag har inte tid för jag tänker vara lyckad! Så ropar min inre panik just nu, och den håller aldrig tand för tunga. Jag är klokare nu när jag blivit sådär halvmogen, och har ett lugn att ta till, jag vet att jag mår bäst när jag lever i rytm med dom små. Jag tar strid och spjärn mot paniken. Men om någon skulle ha ett tips som fällde paniktjuren, och riktade om spjärnet till utveckling i lagom takt, då vore jag tacksam.

O S A!

Jag kände mig lite träffad, måste jag säga. Fast inte. Usch, jag vet inte, ska tänka på det. Läs!

I dag känner jag mig som en valfångst ungefär. Inget vidare. Det är mest dyrt, sen dör man. I morgon är en ny dag, och den blir säkert underbar!

Läser jag en enda bajsnödig formulering till om vad som är det nya svarta, så gör jag illa någon! Reta inte upp en sipp gammal ordböjare med kommentarer som word eller du äger heller.

Och, när jag ändå är igång, vari ligger logiken att ta lika mycket betalt för att forsla en medelstor familj från Malmö till Norrland och tillbaks, som att ta samma familj till Mallorca på all inclusive i en vecka? Man får till och med betala för det genomskinliga kaffet nuförtiden.

Jag är riktigt, riktigt grinig i dag.

Jag fnissar åt det nya och intressanta ordet “biffgapare” hos Klimakteriehäxan - läs!

Sedan äldste sonen, fem i morgon, föddes, har jag gått och väntat på stunden då könet slutgiltigt skulle definieras och avgöras i hans begreppsvärld. Jag väntade mig redan för två år sedan, att det skulle komma med rester från dagis hem, av “det där är ju tjejsaker” och “det är bara tjejer som gillar rosa”. Nej? Pippi blev hans första, och kanske allra största, hjälte. Jag har fortsatt vänta mig att få börja opponera på dom vanligaste dagisfördomarna, men nej. Rosa är en färg bland andra, har aldrig hört något om tjej- eller killfärger faktiskt. Och guld, glitter och juveler är helt klart en stor och väldigt viktig del i hans liv just nu, där det pågår ett veritabelt frosseri i ädelstenar, kungakronor och skatter i kistor.

Jag har väntat mig att det skulle komma en hjälteperiod, där män i rustningar och mantlar och med gud vet vilka superkrafter skulle erövra vårt hem, att det skulle räddas damer och skjutas skurkar till höger och vänster, att det skulle brukas våld i tid och otid och att det skulle talas och tjafsas mycket om vad tjejer gör och inte gör och killar dito. På så vis skulle mansrollen definieras, tänkte jag ju full av sorg, sen kommer han må halvtaskigt innerst inne resten av sitt liv för att han aldrig kan leva upp till sin inre bild av Mannen och hans uppgift här i världen - för att inte tala om hur få damer som skulle vilja bli räddade. Nej, så blev det inte heller. Eller jo, hjältarna kom ju, herregudars skymning, dom har erövrat vårt hem och trängt in i alla hörnor. Det är hjältar med de mest fantastiska egenskaper som bestämmer det mesta av sonens lekar. Starka, modiga, med superkrafter och olika mackapärer som strålar, grillar, skär, röntgar, lasrar eller bara allmänt pjummar.

Men utfallet av könsdefinitionen verkar vara så fantastiskt, att jag nästan är gladast för detta av allt jag/pappan/dagis/kompisar gemensamt lyckats åstadkomma av barnuppfostran: Det verkar inte finnas några måsten av manlighet och det verkar inte (peppar peppar) finnas egenskaper som måste tvingas ut ur systemet för att de är kvinnliga. Han har ju bestämt sig för vad som är åtråvärt att vara (stark, klok, musklig och allmänt upphöjd) men han har inte sorterat egenskaperna i de två klassiska högarna.

Och hör och häpna. Hos oss, i “gubblådan”, bor det också en hel del hjälteflickor. Gubbarna med de osannolika ryggtavlorna, har sällskap av åtminstone fyra fem dito hjältekvinnor, två poliskvinnor och två militärkvinnor (ja jo, morsan har räknat noga). Favoritfilmerna heter Justice League, där superhjältarna gjort gemensam sak mot världens bus. Här har Stålmannen, Batman och Gröna Lyktan fått kvinnligt sällskap av Mirakelkvinnan och Hökflickan. Och frågar man gossen om vilka som är i särklass coolast av dessa, så brukar det vara Gröna Lyktan och Hökflickan.

I lekarna hör jag att det ofta skapas ett team av ett par hjältegubbar, typ Batman-dockorna, och då blir ofta den ena en Batwoman alldeles av sig själv. Inte förses hon med softare egenskaper heller, utan det är ett naturligt samarbete med gemensamma mål - att krossa fienden. Dom verkar aldrig pausa för att pussas eller så, dom verkar över huvud taget vara mer radar- än älskande som par. Och vad Batman beträffar, har han två fiender som ständigt gäckar i vårt lekrum. Joker såklart, som mest är störig och ettrig, och så Catwoman - den verklige busen, antagonisten, med lika stora pickadoller som Batman själv.

Varken jag eller min man har någonsin blandat oss i när rollerna och maktstrukturerna i hans fantasivärld byggts upp. Vi har inte riktat, inte hintat, inte pekat eller hållit pedagogiska föreläsningar. Vi har helt enkelt inte alls nämnt könet som en faktor, sin lekvärld har han helt och hållet skapat själv. Och kanske är det just detta, det ostörda, att ingen talat om vare sig det ena eller andra, som är framgångsfaktorn?

Ingen behöver nu påminna mig om att han så småningom kommer att upptäcka hur världen utanför förtrycker och förringar flickor, och att han kommer att känna sig förvirrad och illa berörd då. Jag vet det. Men jag tror att det är det bästa sättet att bygga in värderingarna i ryggmärgen på honom, är att låta dem vara självklara så länge de bara kan hållas så. Jag vill inte så frön av tvivel, och därmed ifrågasätta hans inre, helt logiska världsordning, med att tala om verkligheten och hur den kommer att behandla hans små tjejkompisar från dagis.

Tveklöst, sedan den allra spädaste perioden, har intresset varit störst för allt som har med bilar och maskiner och motorer att göra, och jag skulle inte tala sanning om jag påstod att vi varit jämställdhetsstrategiska när vi köpt grejer åt honom - han har fått traditionellt manliga leksaker mycket oftare än traditionellt kvinnliga. Men vi har i stor utsträckning försökt följa hans egna önskningar, och i enlighet med dessa äger och omhändertar han förutom den gigantiska maskinparken också bebisdockan Kalle, en docksäng till honom och en sulky, två små bebisbaddockor med badkar och tillbehör samt ett oöverskådligt antal mjukisdjur. Mjukisdjuren är till och med i viktighetsgrad helt klart i paritet med gubbarna och pickadollerna. Han älskar dem alla, och njuter av att ta hand om dem kvälls- och nattetid. Han tröstar dom, gullar och lirkar med dom när dom är kinkiga och tar hand om alla deras behov på ett föredömligt vis.

I går återfann han Bebisen Kalle, efter att ha förlagt honom och varit utan honom en längre period. Kalle fick sedan inte lämnas ur sikte, och när dom båda satt sig till bords för att äta lite lunch, överhörde jag detta:

“Kalle, mitt fina barn. Jag ska vara din pappa alltid, och jag ska rädda dig från många djur.”

Har stora förhoppningar inför hans framtida föräldraskap.

Jag vet inte om jag har någon särskild sorts genetisk skada som gör att jag hänger upp mig på skitsaker i popradion nuförtiden. Ålderstecken kanske. Nu retar jag mig på Bodies without organs och textraderna som handlar om hur han övergiven tar sin tillflykt till nattliga mejl. Han sjunger “I press return to sender”.

Jag har ingen sån knapp på mitt tangentbord i alla fall. Return har jag, eller enter som det brukar heta numera. Men return to sender, som man stämplar på brev med okänd adressat, har inte herr Bard halkat på bakfoten då?