Med en ettåring i ett hus med trappa utan grind och med ett fruktansvärt anfall av magkatarr, kan man lyckas stänga ute det mesta av både OS och palmeretrospektion. Skönt är dock att semestra och vila en stund under sin egen mors svala hand.

Man reste ju till Norrland med snön och skidspåret mycket i tankarna. I Skåne blir det sällan vinter. Det är oftast brunt och grönt under en gråblek himmel och ganska geggigt i terrängen. I bland snöar det som fanken några timmar, och då kan man vinka åt skåningarna där de står i vägrenen bredvid sina bilar, i sina lågskor och med sina mobiltelefoner. Hej hej! Annars är det inte mycket med vintern som sagt.

I Norrland däremot, där går tjälen inte ur marken förrän i juni. Dom lappar och lagar sin asfalt, som fryser sönder varje vinter. Att köra i Norrland om sommaren är att färdas som på polsk motorväg (den med betongplattor). Kadunk-kadunk. Kadunk-kadunk. I Polen rytmiskt och förutsägbart, i Norrland nyckfullt och gäckande. Spännande! Men på vintern, då är allt omslutet och infattat av den mjuka snön, i bland är det en meter vitt man går runt på. I bland är det fotspår precis utanför fönstret. Ibland kan man, om någon råkar gå förbi just när man står där och fyller bryggkannan med vatten om morgonen, se någons fötter högst onaturligt i nivå med blecket! Och då gnuggar man ju sig lite extra i ögonen, oj oj!

Så borde det ha varit i år också. Vi reste ifrån ett Skåne i microfleeceställ, svårt sargat av fem minusgrader. Vi hamnade i ett Norrland snorklande i smältvatten, anfäktat av fem plusgrader.

Så ironiskt! Lustigt liksom. Skidorna och pjäxorna var i alla fall billigare än flygbiljetterna. Båda var prisreducerade. Man har väl tur!