Villervalla

Jag vet inte vad alla andra kvinnor tycker som varit med om att föda barn, men själv har jag med mig lite smått och gott efter den resan, och en hel del jag gärna ville vara utan.

Att det händer saker med kroppen när man bär på ett barn och sedan föder det, det hade man liksom räknat med. Man hade också redan på förhand räknat ut att barnet är bra mycket större än själva utgången, och att de båda med absolut nödvändighet kommer att påverka varandra. Så räknades ut och skedde också i mitt fall och jag behöver inte närmare gå in på det.

Sedan ska man ta sig igenom en ganska eller väldigt lång period av återställande. Man knepar, kniper och knåpar, man skyndar på sin kropp så mycket man kan för att den ska rappa på och bli sig själv igen. Ett par år, säger vissa, så lång tid tar det. Men faktum är att den blir inte sig själv igen alls, och i min vänkrets skrattar kvinnorna, ganska bittert, åt pamfletterna med knipövningar, åt komigånggympan för magen och åt salvor för illa åtgångna stjärtar. Inte för att allt detta inte skulle vara bra och hedervärda grejer. Det är bara det att de inte hjälper något särskilt.

Vore dumt att påstå att dom inte finns vars kroppar är byggda av fast Michelingummi, och som bara studsade tillbaka i sina rätta stöpningar. Dom finns säkert. Flera stycken har säkert blivit hjälpta av blåstencilerna från Mödravården också, lika många som dom som haft stor och uppriktig glädje av amningstipsen i infopärmen på BB.

Men dom allra flesta verkar inte riktigt hitta sig själva igen. Det hjälper inte att knipa fem tio tjugo gånger i timmen om muskulaturen är sönder, det hjälper inte att göra situps när bukmuskeln är kluven, promenader hjälper inte mot taskigt sydda snitt, pilates inte mot smärtande och avtändande åderbråck eller läckande packningar i kisserian. Jag vet en kvinna som sökt och nekats hjälp flera gånger mot smärtorna från sitt imploderande underliv, där ingen muskulatur finns längre som kan lyfta på plats grejer dit där de egentligen ska bo. De blev söndertrasade nämligen, gick väl samtidigt som hennes bäcken gav sig. Bäckenet fick självläka för övrigt, det tog över tre månader av sjuka smärtor. Att inte få hjälp är skandalöst, att bli bemött som om man vore fåfäng och ytlig är jävulsk manipulation och auktoritetsmissbruk. Att hon gick till läkaren med en förhoppning om att slippa uppleva sitt eget underliv som en svullen handboll mellan benen, och blev behandlad som om hon vore en lallande glamourmodell, upprörd över att intimsmycket inte längre står i rät vinkel mot mittbenan på tussen. Under all kritik är det. Själv bröt jag svanskotan, den är inte läkt än ett och ett halvt år senare, men nu har jag liksom vant mig vid att sitta på en skinka i taget.

Vad jag vill ha sagt med detta, förutom det att ni som inte fött barn visst ska visa den upplevelsen respekt och inte himla med ögonen eller Natalia-kokettera, är att man måste uppvärdera sig själv när ingen annan gör det. Det finns ju hjälp att få! Carlshamre betalade själv, men varför skulle hon behöva det? Pungbråck är inte heller farligt, känner ni någon som tvingas gå runt med det? Man måste berätta om det, se sin läkare i ögonen efteråt och fråga vad han eller hon kan göra för att hjälpa. Inte vika undan, och inte köpa barnmorskesnacket om att lite spill får man räkna med. Man måste visa både sitt inre, sitt yttre och sitt nedre respekt. Såg ni de talande underliven i Lilla Vi? Jag ska träna upp mitt att tala LOUD AND PROUD, om sin framtid och sina lysande utsikter.

Jag är tillräckligt gammal nu för att se ett mönster i mitt livs omvälvande riktningsbyten. Dom kommer med en viss rytm, riktningsbytena.

Jag har förstått att man flera gånger under sitt liv, om man inte aktivt kämpar åt motsatt håll, kommer att kravla sig upp på en ny plattform. Från den nya plattformen ser saker annorlunda ut, man ser mer också, och fler nyanser, och man upptäcker kanske nya saker att vara riktigt glad åt, saker man borde lägga bakom sig, saker man redan är färdig med och inte har några problem med att lägga bakom sig.

På en sån plattform står jag just nu. För första gången någonsin tror jag, är jag inte rädd att vara ensam, inte rädd att kliva åt sidan, inte rädd för det jag inte känner till. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att göra några val utifrån motivet att det känns tryggt och bekant, någonsin igen. Det känns inte som en löjlig eller omöjlig förhoppning.

Jag håller på och klämmer mig ut ur kokongen nu, jag tror att jag översatt till Disney ser ut som den där fantastiskt stolta och glada fjärilen som tar sig ut ur sin, i filmen “Småkryp”. Han är så mallig, och så glad över sina vingar. Att vingarna är yttepyttesmå och hans kropp fet, grön och lika ospänstigt skälvande som tidigare lägger han inte ens märke till. Han är med, han är på banan, han ska köra racet nu när han också har vingar.

Jag är inte grön och skälvande, jag är tvärtom rätt klen och Kameliablek (på sätt och vis är det klädsamt att vara sjuk), men i likhet med larven med den tyska brytningen, är jag med och på! Det känns som om allt ska börja nu. I nytt skinn. Eget. Det är nu det börjar.

Förresten. Till något som inte har med ovanstående att göra. Jag talade med Mulle och Anna-Lena, som hade googlat sig hit på sin show. Dom är inte bekanta med min blogg, ehuru förvånande men ändå, och förutsatte därför att det var min man som skrev här. Jaha?

På samma tema, så gissade Kommerhem på att denna blogg tillhörde en man. Jag ska berätta för er att det gör den inte. Den är min, nämligen.

Skriver jag manligt? Känner jag manligt? Är jag ett ordsligt neutrum? Eller är allt man spontant upplever som av hyfsad kvalitet omedelbart av manligt intellekt sprunget?

Hear me roar (på ett självklart manligt vis):

Tradition suger. Personliga och efterkända ställningstaganden regerar.

Om inte av andra skäl, så åtminstone för den förbannade blomkålssoppan man glott på nu i en evighet. Jag vill inte äta den i tanken igen, jag måste vidare, både här och i verkligheten.

Den som läst bakom frikadellerna och blomkålen har sett bland kommentarerna att jag är sjuk och svårmodig. Det ena har inte med det andra att göra, även om man skulle kunna tro det.

Sjuk är jag för att min kropp härjas av något svårartat, troligen hormonellt som gett flera sjukskov med feber, elak muskelvärk och hrrmm, magproblem. När detta sedan släpper kroppen har alla muskler drabbats rätt hårt och förtvinat i rätt stor omfattning. Och av det har följt att kroppen blivit onormalt ansträngd av allt - även ostskivehyvlande, näspetande och mjölkupphällning. Hjärtat har varit påfrestat och andningen tung. Ögonen svårt besvärade.

Jag trodde jag fått någon form av giftstruma, för det har brorsan haft nämligen, och i samma ålder som jag. Men de prover jag lämnat, som är legio, visar på noll och inget. Jag är en helt frisk, bara emellanåt ovanligt sjuk, människa.

Hur som helst, jag är nu föremål för en utredning som verkar vara närmast lustfylld och spännande för den läkare jag besöker. Jag har blivit det mysterium och det enigma jag inte lyckats uppnå i något annat avseende av livet, det kan ju alltid räknas för något?

Svårmodet, om det nu egentligen borde kallas så, handlar om att jag ska skiljas. Detta är så klart en förändring som för en hel rad andra förändringar med sig, och har man barn känner man också oro. Någonstans känns det ändå som om allt det som ska komma, nu har växt in i min tillvaro på ett sånt vis att den ändå känns greppbar och också formbar. Jag känner tillförsikt. Jag är inte deprimerad. Det kommer att lösa sig till det bästa, allting. Men mer än så här tänker jag nog inte beröra det som ska komma. Inte just nu i alla fall.

Med detta sagt, kan jag åtminstone gå vidare. Vad borde jag skriva om, tycker ni? Jag har inspirationsproblem och känner mig smart och sprirituell som en stadsduva ungefär, bara så ni vet var ni bör lägga er ambitionsmässigt. Tacksam för tips.