Jag är tillbaks hos de levande
Om inte av andra skäl, så åtminstone för den förbannade blomkålssoppan man glott på nu i en evighet. Jag vill inte äta den i tanken igen, jag måste vidare, både här och i verkligheten.
Den som läst bakom frikadellerna och blomkålen har sett bland kommentarerna att jag är sjuk och svårmodig. Det ena har inte med det andra att göra, även om man skulle kunna tro det.
Sjuk är jag för att min kropp härjas av något svårartat, troligen hormonellt som gett flera sjukskov med feber, elak muskelvärk och hrrmm, magproblem. När detta sedan släpper kroppen har alla muskler drabbats rätt hårt och förtvinat i rätt stor omfattning. Och av det har följt att kroppen blivit onormalt ansträngd av allt - även ostskivehyvlande, näspetande och mjölkupphällning. Hjärtat har varit påfrestat och andningen tung. Ögonen svårt besvärade.
Jag trodde jag fått någon form av giftstruma, för det har brorsan haft nämligen, och i samma ålder som jag. Men de prover jag lämnat, som är legio, visar på noll och inget. Jag är en helt frisk, bara emellanåt ovanligt sjuk, människa.
Hur som helst, jag är nu föremål för en utredning som verkar vara närmast lustfylld och spännande för den läkare jag besöker. Jag har blivit det mysterium och det enigma jag inte lyckats uppnå i något annat avseende av livet, det kan ju alltid räknas för något?
Svårmodet, om det nu egentligen borde kallas så, handlar om att jag ska skiljas. Detta är så klart en förändring som för en hel rad andra förändringar med sig, och har man barn känner man också oro. Någonstans känns det ändå som om allt det som ska komma, nu har växt in i min tillvaro på ett sånt vis att den ändå känns greppbar och också formbar. Jag känner tillförsikt. Jag är inte deprimerad. Det kommer att lösa sig till det bästa, allting. Men mer än så här tänker jag nog inte beröra det som ska komma. Inte just nu i alla fall.
Med detta sagt, kan jag åtminstone gå vidare. Vad borde jag skriva om, tycker ni? Jag har inspirationsproblem och känner mig smart och sprirituell som en stadsduva ungefär, bara så ni vet var ni bör lägga er ambitionsmässigt. Tacksam för tips.

Kalla mig gärna morbi… nej, fel ord .. sensationsly… nej, fel igen. Äsch, kan inte hitta ordet. Jag tycker att det är spännande (förlåt!) med den mystiska sjukdomen och den av lust fyllde läkaren. Skriv om utredningen och krydda med recept!
Och skriv när du är ilsken, det gillar jag.
Comment by Lotten Bergman — April 11, 2006 @ 9:33 pm
Jag är mer intresserad av din blivande separation. Sjukdomar har jag tillräckligt med, tror jag i alla fall, mest påhittade av en lurig fan till hjärna.
Fick slå upp “legio” och “enigma”. Sånt roar mig.
Comment by kommerhem — April 11, 2006 @ 10:20 pm
Åh fan - i den sitsen är nog ingen inspirerad. Men tillförsikt är bra, tillförsikt är ljus i tunneln.
Jag tror jag vågar använda det ordet för egen del också.
Kom så springer vi hand i hand!
Comment by Runt 40 — April 12, 2006 @ 5:46 am
Ok, du tycker säkert jag letar samband där de inte fanns, men för mig låter det som OM det kanske inte är helt otroligt att dina mystiska kroppssjukdomar hänger ihop med det som själen går igenom. Att skilja sig är stort och omvälvande. Ibland reagerar ju kroppen på sånt som själen går igenom, alldeles utan att man själv fattar varför.
Bara en tanke.
Men roligt att du skriver igen. (samma här förresten) Även jag skulle tycka det var intressant med dina tankar om separationen, så länge du själv känner att du inte lämnar ut dig/er för mycket.
Comment by Alter ego — April 12, 2006 @ 6:34 am
Hej svejs, vad glad jag blir att ni är med. Jag tror jag håller er uppdaterade på ett lagom vis om skilsmässan, ett som tyvärr inte kommer att inkludera allt det jag egentligen skulle vilja säga, men som lämnar lite stolpar för vidare funderingar… Jag tycker inte det känns schysst att outa någon annan indirekt och ofrivilligt.
Sjukan, är den intressant?! Där ser man. Den kan jag outa utan dåligt samvete, om jag bara visste vem den är, innerst inne? Den kommer jag säkert att avbilda. Grundligt. Protestera då.
Alter Ego, du har säkert rätt på sätt och vis. Saken är den att jag har levt under väldigt långvarig stress, och egentligen lika mycket fysisk som psykisk. Jag har tagit i som fasen helt enkelt. Men mitt psyke fattas det inga fel på (sic). Jag är alldeles oerhört och så tråkigt oneurotiskt lagd, och har den tvivelaktiga förmånen att ha lärt känna mig själv innan och utan. Det må få mig att känna mig oglamoröst avklädd inför mig själv, men det borgar å andra sidan för stabilitet. Det finns ett vansinnigt roligt ord, ett riktigt gammeldags, för såna som mig:
Oomkullrunkelig.
Kul va? Sån är jag. Jag vacklar bara tillfälligt.
Comment by villervalla — April 12, 2006 @ 12:24 pm
Vilken soppa! (förlåt, kunde inte låta bli) Själv använder jag blog för att kunna skrika i vinden, dvs skriva är ett bra sätt att få perspektiv på saker. Att det sen finns en och annan som läser är ju bara en bonus:-)
Comment by silke — April 13, 2006 @ 5:45 am
Ledsamt att höra, både om kroppen och separationen. Men glad att du är tillbaka i alla fall.
Comment by Carin — April 13, 2006 @ 8:01 am