Jag är tillräckligt gammal nu för att se ett mönster i mitt livs omvälvande riktningsbyten. Dom kommer med en viss rytm, riktningsbytena.

Jag har förstått att man flera gånger under sitt liv, om man inte aktivt kämpar åt motsatt håll, kommer att kravla sig upp på en ny plattform. Från den nya plattformen ser saker annorlunda ut, man ser mer också, och fler nyanser, och man upptäcker kanske nya saker att vara riktigt glad åt, saker man borde lägga bakom sig, saker man redan är färdig med och inte har några problem med att lägga bakom sig.

På en sån plattform står jag just nu. För första gången någonsin tror jag, är jag inte rädd att vara ensam, inte rädd att kliva åt sidan, inte rädd för det jag inte känner till. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att göra några val utifrån motivet att det känns tryggt och bekant, någonsin igen. Det känns inte som en löjlig eller omöjlig förhoppning.

Jag håller på och klämmer mig ut ur kokongen nu, jag tror att jag översatt till Disney ser ut som den där fantastiskt stolta och glada fjärilen som tar sig ut ur sin, i filmen “Småkryp”. Han är så mallig, och så glad över sina vingar. Att vingarna är yttepyttesmå och hans kropp fet, grön och lika ospänstigt skälvande som tidigare lägger han inte ens märke till. Han är med, han är på banan, han ska köra racet nu när han också har vingar.

Jag är inte grön och skälvande, jag är tvärtom rätt klen och Kameliablek (på sätt och vis är det klädsamt att vara sjuk), men i likhet med larven med den tyska brytningen, är jag med och på! Det känns som om allt ska börja nu. I nytt skinn. Eget. Det är nu det börjar.

Förresten. Till något som inte har med ovanstående att göra. Jag talade med Mulle och Anna-Lena, som hade googlat sig hit på sin show. Dom är inte bekanta med min blogg, ehuru förvånande men ändå, och förutsatte därför att det var min man som skrev här. Jaha?

På samma tema, så gissade Kommerhem på att denna blogg tillhörde en man. Jag ska berätta för er att det gör den inte. Den är min, nämligen.

Skriver jag manligt? Känner jag manligt? Är jag ett ordsligt neutrum? Eller är allt man spontant upplever som av hyfsad kvalitet omedelbart av manligt intellekt sprunget?

Hear me roar (på ett självklart manligt vis):

Tradition suger. Personliga och efterkända ställningstaganden regerar.