Jag vet inte vad alla andra kvinnor tycker som varit med om att föda barn, men själv har jag med mig lite smått och gott efter den resan, och en hel del jag gärna ville vara utan.

Att det händer saker med kroppen när man bär på ett barn och sedan föder det, det hade man liksom räknat med. Man hade också redan på förhand räknat ut att barnet är bra mycket större än själva utgången, och att de båda med absolut nödvändighet kommer att påverka varandra. Så räknades ut och skedde också i mitt fall och jag behöver inte närmare gå in på det.

Sedan ska man ta sig igenom en ganska eller väldigt lång period av återställande. Man knepar, kniper och knåpar, man skyndar på sin kropp så mycket man kan för att den ska rappa på och bli sig själv igen. Ett par år, säger vissa, så lång tid tar det. Men faktum är att den blir inte sig själv igen alls, och i min vänkrets skrattar kvinnorna, ganska bittert, åt pamfletterna med knipövningar, åt komigånggympan för magen och åt salvor för illa åtgångna stjärtar. Inte för att allt detta inte skulle vara bra och hedervärda grejer. Det är bara det att de inte hjälper något särskilt.

Vore dumt att påstå att dom inte finns vars kroppar är byggda av fast Michelingummi, och som bara studsade tillbaka i sina rätta stöpningar. Dom finns säkert. Flera stycken har säkert blivit hjälpta av blåstencilerna från Mödravården också, lika många som dom som haft stor och uppriktig glädje av amningstipsen i infopärmen på BB.

Men dom allra flesta verkar inte riktigt hitta sig själva igen. Det hjälper inte att knipa fem tio tjugo gånger i timmen om muskulaturen är sönder, det hjälper inte att göra situps när bukmuskeln är kluven, promenader hjälper inte mot taskigt sydda snitt, pilates inte mot smärtande och avtändande åderbråck eller läckande packningar i kisserian. Jag vet en kvinna som sökt och nekats hjälp flera gånger mot smärtorna från sitt imploderande underliv, där ingen muskulatur finns längre som kan lyfta på plats grejer dit där de egentligen ska bo. De blev söndertrasade nämligen, gick väl samtidigt som hennes bäcken gav sig. Bäckenet fick självläka för övrigt, det tog över tre månader av sjuka smärtor. Att inte få hjälp är skandalöst, att bli bemött som om man vore fåfäng och ytlig är jävulsk manipulation och auktoritetsmissbruk. Att hon gick till läkaren med en förhoppning om att slippa uppleva sitt eget underliv som en svullen handboll mellan benen, och blev behandlad som om hon vore en lallande glamourmodell, upprörd över att intimsmycket inte längre står i rät vinkel mot mittbenan på tussen. Under all kritik är det. Själv bröt jag svanskotan, den är inte läkt än ett och ett halvt år senare, men nu har jag liksom vant mig vid att sitta på en skinka i taget.

Vad jag vill ha sagt med detta, förutom det att ni som inte fött barn visst ska visa den upplevelsen respekt och inte himla med ögonen eller Natalia-kokettera, är att man måste uppvärdera sig själv när ingen annan gör det. Det finns ju hjälp att få! Carlshamre betalade själv, men varför skulle hon behöva det? Pungbråck är inte heller farligt, känner ni någon som tvingas gå runt med det? Man måste berätta om det, se sin läkare i ögonen efteråt och fråga vad han eller hon kan göra för att hjälpa. Inte vika undan, och inte köpa barnmorskesnacket om att lite spill får man räkna med. Man måste visa både sitt inre, sitt yttre och sitt nedre respekt. Såg ni de talande underliven i Lilla Vi? Jag ska träna upp mitt att tala LOUD AND PROUD, om sin framtid och sina lysande utsikter.