Hur glad blir man när ni hör av er och vill veta att man är med, lever och sparkar? Omsorg tar jag det som, och jag suger upp den som Wipe’n'Clean. Den rör mig verkligen!

Jag är med. Jag fladdrar mellan känslostämningarna, inte särskilt likt mig, och det är ju helt enkelt för att livet släppt in mig igen. Livet går ju upp och ner, eller hur? Blogga ska jag helt klart fortsätta med. Jag ska bygga om lite här, och ta mig en rättare skepnad. Berätta vem jag är, hur jag ser ut, vara mer mig själv och mer tydlig. I höst ska jag för fan fylla 35, det är för länge sedan dags att titta ut!

Jag har bara inte tid. Jag försöker jobba i småskvättar här och där, för jag har två kottar och ingen barnomsorg än. Det blir liksom inget över åt bloggande, eller väldigt lite. Emellanåt skriver jag en liten dikt på min andra blogg Salve. Mer hinner jag inte just nu.

Ses snart.