Villervalla

Vad fasen. Det här gör mig ledsen! Var är du?

Ska ännu inte äntra bloggen, för livet har inte börjat fullt ut. Men jag är väldigt mycket närmare, ett stort avgörande närmare. Jag är så lättad och så tacksam, och jag ville mest berätta det tror jag.

Jag kan konstatera att det finns förtröstan att hämta även ur en tillvaro som saknar vettig struktur! Jag lever i den märkligaste rytm, jobbar, sover, bakar, badar barn och knyter nya och tätar gamla kontakter. Jag går på kostymmöten och talar allvarligt, går på sushislabb i shorts med dålig resår och talar allt annat än allvar, jag gråter en skvätt över en lur med en vän, men blir glad och tonårslycklig när jag förstår hur mycket det finns att få vara med om.

Och jag är väldigt mycket förälder när jag får vara det, blir bättre på det så snabbt när vi nu prövas hårdare och mer tillspetsat än vanligt. Det finns förtröstan, men alltsammans är för omtumlande i längden. Jag längtar efter en vardag, efter att få följa lite ordning och få ta kontroll över tillvaron. Ge den namn och dela in den i fack. Ni vet.

Jag äntrar inte bloggen igen på allvar förrän till hösten. Men då, å andra sidan, kommer hela berättelsen om hur det kan vara när man ska försöka skilja sig men inte kan komma överens.

Jag lever ett märkligt liv i både lycka och djup olycka på samma gång.

En osannolik kraftansträngning var det, att samla ihop allt man behöver för sitt fortsatta liv i lådor och kartonger, och att organisera ett nytt hem. Men nu är det ett nytt hem, och det kommer att funka fint för alla de behov vi stiger in i, barnen och jag. Jag känner berusning kring detta, att jag ska få fatta alla beslut om mitt eget liv själv, att jag inte behöver ta de väldigt stora hänsyn längre, som tyngt ner mitt liv och fått det att verka hopplöst och orörligt. För framtiden är jag lycklig!

Nuet kunde varit bättre bara. Det är en svår situation att försöka hänga kvar i. Vi är inte alls överens om väsentligheterna. Det är mycket väg kvar innan jag når någon sorts mål, och säkert kommer jag att få ändra och jämka på målen under vägen. Sorgen över allt detta håller ändå på att släppa sitt grepp om mig. Jag övar mig dagligen på att känna förtroende för att allt det svåra kommer att hitta sin lösning.

Det ska trots allt bli underbart att få begå resten av sitt liv. Den ljusnande framtid är vår!

Jag vet inte vad alla andra kvinnor tycker som varit med om att föda barn, men själv har jag med mig lite smått och gott efter den resan, och en hel del jag gärna ville vara utan.

Att det händer saker med kroppen när man bär på ett barn och sedan föder det, det hade man liksom räknat med. Man hade också redan på förhand räknat ut att barnet är bra mycket större än själva utgången, och att de båda med absolut nödvändighet kommer att påverka varandra. Så räknades ut och skedde också i mitt fall och jag behöver inte närmare gå in på det.

Sedan ska man ta sig igenom en ganska eller väldigt lång period av återställande. Man knepar, kniper och knåpar, man skyndar på sin kropp så mycket man kan för att den ska rappa på och bli sig själv igen. Ett par år, säger vissa, så lång tid tar det. Men faktum är att den blir inte sig själv igen alls, och i min vänkrets skrattar kvinnorna, ganska bittert, åt pamfletterna med knipövningar, åt komigånggympan för magen och åt salvor för illa åtgångna stjärtar. Inte för att allt detta inte skulle vara bra och hedervärda grejer. Det är bara det att de inte hjälper något särskilt.

Vore dumt att påstå att dom inte finns vars kroppar är byggda av fast Michelingummi, och som bara studsade tillbaka i sina rätta stöpningar. Dom finns säkert. Flera stycken har säkert blivit hjälpta av blåstencilerna från Mödravården också, lika många som dom som haft stor och uppriktig glädje av amningstipsen i infopärmen på BB.

Men dom allra flesta verkar inte riktigt hitta sig själva igen. Det hjälper inte att knipa fem tio tjugo gånger i timmen om muskulaturen är sönder, det hjälper inte att göra situps när bukmuskeln är kluven, promenader hjälper inte mot taskigt sydda snitt, pilates inte mot smärtande och avtändande åderbråck eller läckande packningar i kisserian. Jag vet en kvinna som sökt och nekats hjälp flera gånger mot smärtorna från sitt imploderande underliv, där ingen muskulatur finns längre som kan lyfta på plats grejer dit där de egentligen ska bo. De blev söndertrasade nämligen, gick väl samtidigt som hennes bäcken gav sig. Bäckenet fick självläka för övrigt, det tog över tre månader av sjuka smärtor. Att inte få hjälp är skandalöst, att bli bemött som om man vore fåfäng och ytlig är jävulsk manipulation och auktoritetsmissbruk. Att hon gick till läkaren med en förhoppning om att slippa uppleva sitt eget underliv som en svullen handboll mellan benen, och blev behandlad som om hon vore en lallande glamourmodell, upprörd över att intimsmycket inte längre står i rät vinkel mot mittbenan på tussen. Under all kritik är det. Själv bröt jag svanskotan, den är inte läkt än ett och ett halvt år senare, men nu har jag liksom vant mig vid att sitta på en skinka i taget.

Vad jag vill ha sagt med detta, förutom det att ni som inte fött barn visst ska visa den upplevelsen respekt och inte himla med ögonen eller Natalia-kokettera, är att man måste uppvärdera sig själv när ingen annan gör det. Det finns ju hjälp att få! Carlshamre betalade själv, men varför skulle hon behöva det? Pungbråck är inte heller farligt, känner ni någon som tvingas gå runt med det? Man måste berätta om det, se sin läkare i ögonen efteråt och fråga vad han eller hon kan göra för att hjälpa. Inte vika undan, och inte köpa barnmorskesnacket om att lite spill får man räkna med. Man måste visa både sitt inre, sitt yttre och sitt nedre respekt. Såg ni de talande underliven i Lilla Vi? Jag ska träna upp mitt att tala LOUD AND PROUD, om sin framtid och sina lysande utsikter.

Jag är tillräckligt gammal nu för att se ett mönster i mitt livs omvälvande riktningsbyten. Dom kommer med en viss rytm, riktningsbytena.

Jag har förstått att man flera gånger under sitt liv, om man inte aktivt kämpar åt motsatt håll, kommer att kravla sig upp på en ny plattform. Från den nya plattformen ser saker annorlunda ut, man ser mer också, och fler nyanser, och man upptäcker kanske nya saker att vara riktigt glad åt, saker man borde lägga bakom sig, saker man redan är färdig med och inte har några problem med att lägga bakom sig.

På en sån plattform står jag just nu. För första gången någonsin tror jag, är jag inte rädd att vara ensam, inte rädd att kliva åt sidan, inte rädd för det jag inte känner till. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att göra några val utifrån motivet att det känns tryggt och bekant, någonsin igen. Det känns inte som en löjlig eller omöjlig förhoppning.

Jag håller på och klämmer mig ut ur kokongen nu, jag tror att jag översatt till Disney ser ut som den där fantastiskt stolta och glada fjärilen som tar sig ut ur sin, i filmen “Småkryp”. Han är så mallig, och så glad över sina vingar. Att vingarna är yttepyttesmå och hans kropp fet, grön och lika ospänstigt skälvande som tidigare lägger han inte ens märke till. Han är med, han är på banan, han ska köra racet nu när han också har vingar.

Jag är inte grön och skälvande, jag är tvärtom rätt klen och Kameliablek (på sätt och vis är det klädsamt att vara sjuk), men i likhet med larven med den tyska brytningen, är jag med och på! Det känns som om allt ska börja nu. I nytt skinn. Eget. Det är nu det börjar.

Förresten. Till något som inte har med ovanstående att göra. Jag talade med Mulle och Anna-Lena, som hade googlat sig hit på sin show. Dom är inte bekanta med min blogg, ehuru förvånande men ändå, och förutsatte därför att det var min man som skrev här. Jaha?

På samma tema, så gissade Kommerhem på att denna blogg tillhörde en man. Jag ska berätta för er att det gör den inte. Den är min, nämligen.

Skriver jag manligt? Känner jag manligt? Är jag ett ordsligt neutrum? Eller är allt man spontant upplever som av hyfsad kvalitet omedelbart av manligt intellekt sprunget?

Hear me roar (på ett självklart manligt vis):

Tradition suger. Personliga och efterkända ställningstaganden regerar.

Om inte av andra skäl, så åtminstone för den förbannade blomkålssoppan man glott på nu i en evighet. Jag vill inte äta den i tanken igen, jag måste vidare, både här och i verkligheten.

Den som läst bakom frikadellerna och blomkålen har sett bland kommentarerna att jag är sjuk och svårmodig. Det ena har inte med det andra att göra, även om man skulle kunna tro det.

Sjuk är jag för att min kropp härjas av något svårartat, troligen hormonellt som gett flera sjukskov med feber, elak muskelvärk och hrrmm, magproblem. När detta sedan släpper kroppen har alla muskler drabbats rätt hårt och förtvinat i rätt stor omfattning. Och av det har följt att kroppen blivit onormalt ansträngd av allt - även ostskivehyvlande, näspetande och mjölkupphällning. Hjärtat har varit påfrestat och andningen tung. Ögonen svårt besvärade.

Jag trodde jag fått någon form av giftstruma, för det har brorsan haft nämligen, och i samma ålder som jag. Men de prover jag lämnat, som är legio, visar på noll och inget. Jag är en helt frisk, bara emellanåt ovanligt sjuk, människa.

Hur som helst, jag är nu föremål för en utredning som verkar vara närmast lustfylld och spännande för den läkare jag besöker. Jag har blivit det mysterium och det enigma jag inte lyckats uppnå i något annat avseende av livet, det kan ju alltid räknas för något?

Svårmodet, om det nu egentligen borde kallas så, handlar om att jag ska skiljas. Detta är så klart en förändring som för en hel rad andra förändringar med sig, och har man barn känner man också oro. Någonstans känns det ändå som om allt det som ska komma, nu har växt in i min tillvaro på ett sånt vis att den ändå känns greppbar och också formbar. Jag känner tillförsikt. Jag är inte deprimerad. Det kommer att lösa sig till det bästa, allting. Men mer än så här tänker jag nog inte beröra det som ska komma. Inte just nu i alla fall.

Med detta sagt, kan jag åtminstone gå vidare. Vad borde jag skriva om, tycker ni? Jag har inspirationsproblem och känner mig smart och sprirituell som en stadsduva ungefär, bara så ni vet var ni bör lägga er ambitionsmässigt. Tacksam för tips.

Det var ett inlägg jag läste hos kommerhem, följt av en så bra kommentar av Bless, som satte igång viktiga funderingar, viktiga för mig själv alltså, men nu känner jag att jag vill dela med mig av vad jag fick sån fin hjälp att hitta fram till. Jag blir flåsigt, valpigt lycklig när jag fattar grejer, blir klokare, tätare, mer rustad så att säga - jag har känt mig så bra på väg hela dan!

Apropå författarskap och affärsmanskap skriver kommerhem att “Vill helst att hela världen ska förstå att jag ständigt skapar mästerverk utan att jag behöver visa upp mig själv och dem.” Ja. Det skulle jag också vilja. Kan inte folk bara se hur fantastisk jag också är, så att jag slipper detta penibla, att berätta det för dom. Ju mer jag gick och tänkte på detta i dag, ju mer kände jag att det var en formulering som växte av sig själv, “jag skapar ständigt mästerverk”, applicerbar på hela livet! Visst?

Jag skapar ju konst hela tiden, som jag verkligen borde ge mig själv bättre recensioner för. Jag och så många andra. Jag sköter om så många (inte) triviala detaljer varenda dag, regisserar många små föreställningar, arrangerar så många tillställningar som smälter samman och blir livet, helt enkelt. Jag skapar trivsel och vardagliga mat- och skönhetsupplevelser, tänker till kring hur var och en familjens medlemmar vill ha saker och ting och tillmötesgår, nyformulerar eller kanske tillför nya element.

Jag jobbar hela tiden mot att vårt liv ska komponeras samman av detaljer som var och en kan njuta av, uppbyggligt, kroppsligt, rumsligt, estetiskt, kreativt och praktiskt. Har aldrig sett detta vardagssträvande och pulande med min alldagliga livsmosaik som det rättmätiga konstnärskap det är?

Jag skriver ju också, tills i eftermiddags endast som ett uttryck för en ganska tyst önskan, men nu tänker jag att den önskan ska få bli klappad på huvet och smekt på kinden den också! Det skulle väl, nåväl, vara svårt att kalla det jag skriver för konst eller litteratur, men jag riktar orden utåt i alla fall, till en publik jag inte känner och annars inte skulle nå. Det är inte de mest intensiva ordsamlingarna ni har mött här, de är inte omvälvande eller dallrande av skön mystik, men det finns några som fått en tanke om sitt liv bekräftad, och också några som hittat en viktig motsatt ståndpunkt utifrån mina formuleringar. Herregud, det är ju skitstort, alltsammans! Eller hur?

Jag och folk går runt här i världen och är så himla märkvärdiga och uttrycksfulla, utan att vi tar det till oss alls och låta det stärka oss! Har du läst detta kan du ju börja, du är artist och du skulle kläs i plommonstop och bära mouche (om det inte vore så bökigt) och din siluett skulle rättmätigt avbildats bland lejon på premiär, och bland tigrar på löpsedlar.

kommerhem ställde fram bra ord på sitt podie, som hittade väldans rätt som sagt. Och så kommer Bless, och skriver detta enkla, lättförståeliga och rakt in i hjärtat sanna:

“Lättare att leva trevlig. ”

Det är lättare att leva trevlig, ja det är det. Det är inte alltid lätt att skapa trevnad, det kan ta emot och kännas tungt. Och man ska ju inte baxa trevnad framför sig till varje pris, det menar jag inte. Men den är så viktig, så livsnödvändig, och dom som orkar skapa den, bjuda till, tillföra den, de är alldeles fantastiska och de borde somna om kvällarna nöjda och stolta över sin ansträngning. Trevliga människor gör nämligen så väldig väldigt stor skillnad. Dom hjälper mig och oss, smörjer tillvarons nav och underlättar alla möten och alla relationer. Är det inte sjukt så det skriker att så många hyllar den egocentriska, bortskämda gapigheten? Beundrar dem som ställer sig på tvären och förvirrar och sinkar, bara för sakens skull? Jag önskar verkligen att många fler människor, särskilt medias befolkning, skulle klara av att ta in storheten hos trevliga människor, och förstå hur otöntigt det är att vara omtänksam och snäll, hur rik den generöse är och att personligt uttryck inte alls står i opposition till att visa omsorg om andra.

Jag berikar. Det känns oerhört tillfredsställande att tänka den tanken. Jag ska göra det betydligt oftare.

Toppentext om ozonhålet. Jag ryser, och det är inget mys med det.

Jag har sagt att jag ska berätta om min åldersångest, och då ska jag det också. Trots att jag tycker den är himla pinsam, märk väl detta!

Jag har levt med den här ångesten i många år nu, kanske sedan tre fyra år före trettio. Då handlade den om saker jag inte skulle hinna göra och vara innan jag fyllde trettio och klev in i tantskapet.

Den tidiga åldersångesten var ett smärtsamt adjö till alla min barndoms föreställningar om min ungdom. Jag insåg att jag inte skulle resa jorden runt, arbeta som volontär och bli själsvän med en masaifamilj, att jag inte skulle våga bli aktiv fallskärmshoppare, att jag inte någonsin skulle bli popstjärna och inte operasångerska eller ens fattig musiker med liten publik och stort personligt uttryck. Jag hajade nog också att jag inte skulle någon form av ung mäster, inom något alls. Jag skulle inte starta föreningar, konstnärs- och designkollektiv, jag skulle inte bli ung politiker och debattör. Jag insåg också att jag på just min väg inte skulle kunna dra någon fördel av ett fördelaktigt yttre - tvärtom, det gjorde alltid mötet mellan vad jag sa/spelade ut och vad folk uppfattade, till något konfliktartat eller halvt parodiskt, vilket i sin tur ofrånkomligt sårade mig och fick mig att känna mig löjlig. Och jag insåg ungefär samtidigt att det inte skulle bli något nämnvärt framtidsproblem heller, med tanke på hur jordens dragningskraft flyttade ner eventuella behag ett par centimeter om året. Fast samtidigt så klev jag på ett annat tåg ungefär där, en egentligen mycket större insikt, då jag upptäckte att jag faktiskt var en grym analytiker! Kombinerat med en hyfsad förmåga att uttrycka mig med nyanser, fattade jag att jag hade en motor för en bra livsresa. Varken mer eller mindre.

Parallellspåret till adjö ungdom, var hej barnstress. Hur ska jag hinna skaffa de barn jag vill ha innan jag blir gammal (typ 32!)när jag inte ens kan se slutet på min decennielånga depression och inte heller kan föreställa mig att vara den klippa av evig balans man måste vara för att få barnlicens? Det verkade så oerhört stort och så knäförsvagande och glädjedödande allvarsamt att vara förälder, att jag inte kunde se att jag någonsin skulle känna mig färdig för barn. Fastän jag längtade efter dem, långt inifrån och obevekligt.

Jag hann före trettio i alla fall, både att se slutet och början och att få barn. Och när barnen väl är hos en, då kan vi ju börja snacka åldersångest, livsångest, identitetskris och stress! När kärleken öppnar upp allt knutet och schysst förpackat därinne, släpper den ut så mycket som bäst hade mått av att förbli arkiverat. Helt plötsligt är jag inte något av det jag varit innan! Jag är inte det minsta mystisk, modig, svårmodig, medveten och informerad, inte perceptiv eller expressiv! Jag är en tokälskande, ömhudad, taskigt klädd, dimmig, trött, ointresserad och ganska ointressant varelse, som upptäcker att jag blivit handikappad av min nya sårbarhet, att jag är dömd till att älska inte bara mitt eget barn, utan ALLA barn, och därför inte törs leva annat än i ett mikrokosmos - bosatt i min nya, frodigare och mycket mindre eteriska mammakropp dessutom. Vem är jag? Varför har jag blivit trög och korkad? Varför bryr jag mig inte ett skit om det? Och vem har hängt sin turistmidjeväska av människoskinn på min fina mage?

Den värsta fasen pågick som värst när jag startade den här bloggen. Den som orkar kan ju läsa det här till exempel, eller det här , å gud vad det var arbetsamt att vara jag då. Mycket mer än jag redogjorde för med dom små skruttmeningarna. Kort och gott, de ögonblick vi har, med barnen, de som är större än allt man varit med om tidigare, livet med de små som är så ögonblicksintensivt och så OERHÖRT belönande, hur ska jag minnas det och hitta tillbaka till det senare? Jag kommer ju aldrig mer tillbaka till det! När barnen är stora är de, jag kan inte skaffa nya hela tiden för att få mer, för det orkar jag inte. Och så började en lång fas av räknande och beräknande - bara ett barn till. Eller två. Hur gammal är jag då, få se nu, hur tätt kan jag få dem för att alla ska få sin plant-tid i solen, hur ska det gå ihop tekniskt, logistiskt, ekonomiskt, energiskt… Dessutom så upptäckte jag under samma period att jag hade precis hur mycket kraft som helst på ett mer handfast plan. Idéerna sprutade, jag kände att jag skulle kunna ta hela min familj var som helst på mina kreativa brödvinnarvingar, fick jag bara lite tid för mig själv, lite utrymme så, jag kan ALLT [krock med bergvägg]. Eller så tar vi det sen. När barnen är större. När det finns fem minuter över på tvären att lösgöra från vitvarorna och att göra-listorna.

Jag har släppt reproduktionsprojekteringen nu, nästan helt. Det blir nog inga fler barn. Jag får ingen liten flicka. Det lutar ditåt, och jag pallar inte gå i hur mycket uppförsbacke som helst. Men jag hoppas nog ett tag till, i smyg.

Nästa fas av vissnandesmärta är lite mer dödsångestartad. Den har i och för sig ganska lite med själva döden att göra, dit är det förhoppningsvis ett gott stycke tid. Den rör sig mer, och ständigt, om tidens acceleration och hänsynslöshet. Accelerationen är helt enorm under den här tiden av mitt liv. Ni som är män förstår helt enkelt inte detta alls, men kanske ska läsa för att lära?

Att få ett barn tar ett år ungefär, i bästa fall. Först en, ett par eller flera månaders arbete på att göra det (man är ganska fokuserad på den här uppgiften i hela sin varelse). Sedan nio månader, och ytterligare ett par för att nödtorftigt återställas efter förlossning. Denna tidsrymd har fokuserats i stort sett på bara en sak, ett nytt barn. Man gör sina försök att leva på i ullstrumporna och vara mångfasetterad, men ska man vara ärlig var det bara en snitslad bebisbana. Och tiden var en rikedom i sig, men det känns som en paus. Hur kunde livet runtomkring bara flyta på liksom, när jag gick här och bakade barn? Kunde inte världen haft hyfset att stanna upp och invänta mig? Ta detta barnbakarår gånger två barn, så har vi två försvunna år. Ta sedan två bebisperioder utan sömn, tankeförmåga och sex, så har du två försvunna år till. Dom var bra, det är inte det jag menar, men det var ingen vanlig tid! Svårt att förklara, jag hoppas en kvinna förstår vad jag menar. Och efter bakandet så tittar man upp och ser att huden ser gråare ut. Att man fått en mystisk leverfläck någonstans, en sån som morsan hade när man var liten. Man hoppar till när man är ute på stan, då man ser just morsan titta tillbaka på en i skyltglasblänket, när fan blev jag så lik henne? Man köper randiga strumpbyxor och det slår en sedan att man kanske inte ska ha såna nu för man skulle definitivt inte vilja se morsan i dem.

Missförstå mig inte, för jag känner mig inte jättegammal. Jag känner mig lagom ung, kraftfull och som om jag för första gången blir tagen på verkligt allvar! Jag har inte hängbröst och är inte helt avskriven. Men ska tidhelvetet hålla på så här, så har jag FRUKTANSVÄRT ont om den, det är bråttom, flytta er för jag ska fram, här kan vi inte stå och hänga längre! Dega, det kan man göra när man är pensionär, jag har inte tid för jag tänker vara lyckad! Så ropar min inre panik just nu, och den håller aldrig tand för tunga. Jag är klokare nu när jag blivit sådär halvmogen, och har ett lugn att ta till, jag vet att jag mår bäst när jag lever i rytm med dom små. Jag tar strid och spjärn mot paniken. Men om någon skulle ha ett tips som fällde paniktjuren, och riktade om spjärnet till utveckling i lagom takt, då vore jag tacksam.

O S A!