Villervalla

Läser jag en enda bajsnödig formulering till om vad som är det nya svarta, så gör jag illa någon! Reta inte upp en sipp gammal ordböjare med kommentarer som word eller du äger heller.

Och, när jag ändå är igång, vari ligger logiken att ta lika mycket betalt för att forsla en medelstor familj från Malmö till Norrland och tillbaks, som att ta samma familj till Mallorca på all inclusive i en vecka? Man får till och med betala för det genomskinliga kaffet nuförtiden.

Jag är riktigt, riktigt grinig i dag.

Tiden går fort både när man är orolig och rolig. Typiskt liksom, hur man än vänder sig har man häcken bak. Och julen har varit både orolig och rolig, som den brukar. Ja, svärmor som är från Tyskland var här, och svärfar som är från Arkelstorp. Den förra gjorde betydligt mer väsen av sig än den senare, men båda bidrog snarare till trevnad än flåsade mig i nacken. Barnen har varit sjuka (jättejobbigt) men har tindrat och varit glada (jätteskönt). Julhelgens stora Bajskorvspris går i stället till…

…Tele2!

För den som undrar kan jag berätta följande anekdot, som är sann: Vi är (var) fasttelefonikunder hos Tele2. Bredbandet köpte vi dock från Telia, har gjort sedan starten och inte sett behov att ändra. När bredbandet (adsl menar jag då, vi bor trots allt mitt i en åker), efter månader och åter månader av otroligt besvärande plötsliga avbrott, dagligt sett timmar av nertid, slutligen helt och hållet vägrade ut sig för ett par veckor sedan felanmälde vi hos Telia. Telia ägnade, faktiskt, flera timmar åt att felsöka och mätte upp kvaliteten på våra in- och utgående teleledningar och fann att kvaliteten på utledningen var icke godkänd. Eftersom vi var fastkunder hos Tele2 måste vi felanmäla hos dem, och låta dem åtgärda felet.

Det gjorde vi. Sedan, i nästan två veckor, ringde vi dem typ varannan dag och förklarade hur viktig uppkopplingen är för en företagare, och manade dem att leva upp till löftet från allra första dagen att skicka en tekniker i bil till oss. Vad vi längtade och hoppades på denna tekniker, vi stod i fönstret och spanade efter honom, maken och jag. Teleteknikern, våran vuxen-tomte. På den fjortonde dagen utan tomtebesök fick jag tag på en medarbetare på Tele2 som förvånat sa att det där ärendet var nerlagt sen en vecka tillbaka, någon hade mätt ledningskvaliteten under en nanosekund, och då hade den varit strax över godkänd nivå. Jaså funkar det inte, nähä? Då gör vi en ny felanmälan då.

Om igen. Det tog ytterligare ett par dagar, men dagen före julafton nedkom Tele2 med beskedet att de konstaterat den taskiga kvaliteten på vår linje, men eftersom det funkade att ringa på tråden, tänkte de inte göra något åt det hela. Vi köpte ju inte bredband av dom, så att bredbandet inte funkade var inte deras problem - trots att de alltså obestridligen ansvarar för de kablar som bevisligen var dysfunktionella. Jag blev helt förstummad, men frågade iq-nollpersonen i andra änden om han förstod att det innebar att han i praktiken körde bort oss som kunder, tvingade oss tillbaka till Telia. Ja, det begrep han väl, sa han, men det är så dom har sagt att jag ska säga.

Vi har bytt till Telia och fått vårt bredband tillbaka. Tillfälligt, men snart kommer det en orange gubbe och gräver upp våra kablar. Tryggt, tänker jag.

Tele2. Vad kan jag säga? Dom är otroligt bra på att göra reklamfilmer, och dom har Sveriges mest brunnästa och hjälpsamma kundtjänst på abonnemangssidan. På baksidan, där den stabila teletekniken borde ha funnits, hänger kablarna rakt ut i luften och dinglar. Då och då springer det förbi någon trött snubbe med Star Wars-tröja och snötvättade jeans, som pekar på någon kabelände i särskilt svåra smärtor och säger: Du är inte mitt ansvar.

Jag är så fruktansvärt trött, så tråkig, så oinspirerad och så oinspirerande. Det har jag varit i två veckor. Till och med håret, som brukar vara av sån där omöjlig bebisstruktur, är grovt, plumpt och ostyrigt. Finns det något att säga till en som jag, som får henne att strama upp sig tro? Kan man klappa en raggig igelkott medhårs? Skulle behöva det tror jag.

Jag hoppades på familjen, men det verkar som om dom i stället mest avvaktar mitt nästa steg (det vore förmätet och faktiskt helt fel att påstå att det är en andlös väntan - ärligt talat så känns den knappt överseende, nästan irritabel?). När ska hon hoppa tillbaks i verkstadsstövlarna igen, blir det nån åkning eller?

Har man inte inspirationen när det är dags att börja julterrorn, då är det kört. Då vaknar man upp bakfull och överkörd av sin tyska svärmor först på mellandagsrean, där utlämnad åt horderna. Helvete. Dags att börja sjunga jopphejdi tror jag.

Jag var med sonen på ett kalas i går. Det har tagit mig tills nu att komma över det hela faktiskt! Jag var i och för sig lite ur form i går, men det hela var ändå mycket deprimerande.

Värdens föräldrar hade valt ett sånt där hyra in sig-ställe att ha kalas på. En inomhuslekplats, men hopptorn och grejer. Och så långt är väl allt väl, alla har inte lust eller utrymme att baka gräddtårtor och planera barnlekar.

När vi kom dit satt i entrén en kassörska, i stil med MacDonalds Drive Thru, ni vet, lagom asocialt och slött ansiktsuttryck, liten walkietalkie fäst i örat, uniformströja med företagsnamnet, men när hon reste sig vittnade brallorna om den tillvaro hon säkert längtade hem till, tunn slitna mysbrallor med flagnande reklamtext - ett liv på överkroppen, ett annat på underkroppen!

Golvet var utsliten heltäckningsmatta, fruktansvärt skitig och med så mycket gamla fläckar att den såg psykedeliskt möntrad ut. I högtalarna, som inte alls mådde bra, skränade typ smurfhits från 1989, och man fick höja rösten mot sin telning för att göra sig hörd. Stället var packat med bleka barn och föräldrar, och en påfallande stor andel barn var kraftigt överviktiga.

Vi blev infållade till “vårt” kalas, jag hälsade på den rara modern, som jag träffat många gånger tidigare och den tja, säkert trevlige fadern som jag också träffat några gånger tidigare, men som aldrig ändrat ansiktsuttryck när jag tittat. Han ser alltid ut som om han är lite småförbannad på en, som om ett ord som misshagade skulle förlösa honom genom frisläppta svordomar och antikänslor. Och igår försökte han inte ens maskera att han inte var intresserad av att småprata för efter tredje meningen svarade han inte ens.

Deras två pojkar har jag funderat över tidigare, för samtidigt som den äldre av dom, sonens kompis, är god och fin som alla barn, så ligger det hela tiden ett utbrott på lut där med. Han slåss väldigt mycket och gråter mycket sällan, vad jag har förstått. Det mindre syskonet, ungefär tre år, pratade gärna med mig, men sa bara saker som till exempel “den här dinosaurien, han är så stark så han kan riva av hela ansiktet på dig, äta upp händerna, kolla han kan ta sönder magen på dig och bryta av alla benen”, hela tiden. Jag är i och för sig van vid fascinationen inför styrka och kraft, det är visst många småkillar som rör sig i dom regionerna där runt tre fyra. Men andra treåringar blandar upp snacket med lite gullegull och charm, den här var allvarlig och ville mest se om han kunde skrämma upp mig lite.

Alla barnen föstes in i ett stängt bås med en stor soptunna, bord och inplastade bänkar som enda möblemang. Dit kom det en lika pigg och aktiv tjej som den i kassan, med hamburgare, pommes frites och läsk och delade ut, är allt bra frågade hon föräldrarna och stirrade in i väggen när de svarade ja jo tack! Barnen åt och skickades ut bland hoppgrunkorna igen. Då såg jag att värdens far, den jävla knölen, hade tagit en bok med sig.

Jag blev så förbannad så jag visste inte vart jag skulle gå för att inte säga honom något riktigt påfluget och typiskt mig. Hur hade han tänkt då, innan dom gav sig av på förmiddagen? Fy fan, det här kommer att bli tråkigt. Och två hela timmar. Bäst jag tar med mig deckaren. Man skulle ju annars kunna tänka sig bara ett uns entusiasm, om än spelad, inför sonen, för att det var hans femårsdag och för att han fått bjuda alla sina kompisar på en kul upplevelse. Två sketna timmar. Men det var för mycket begärt det.

Skäll inte på mig när du läst detta. Jag vet att man inte får moralisera över andra föräldrar, jag får inte låtsas som att jag vet hur deras liv och deras vardag ser ut, jag vet detta. Men jag hörde samtidigt med ena örat hur pojkens mor pratade om hur lite tid dom hade, nu när dom jobbade heltid båda och mer därtill, och om hur hon faktiskt längtade tillbaka till landsbygden och tiden som dom lämnade för stan förra året. “Vi flyttar kanske tillbaka sen, nu får vi väl göra stads- och karriärsprylen några år då, tills man är trött på det”.

Jag erkänner, jag tänkte följande moraliserande och högmodiga tankar:

Ni är IDIOTER båda två och ni förtjänar inte några fina småpojkar i alla fall, som ni inte tänker ta hand om förrän ni själva har tid och lust. Barnen skiter i var ni bor, era PAJASAR, men tiden kan ni aldrig ta igen! Det är NU barnen blir till, inte när ni är klara med era fjanterifaser i livet. Dom har lite svårt att hålla igen växandet, dom där små. Dom blir till utan er, och det går inte att ta tillbaka med all världens dåliga samvete, ilska eller förvåning. Käka den, jävla TUNNISAR!

Jag syndade då, jag syndar nu som tar upp det till allmän granskning (dom vet inte att jag bloggar, läser inte detta om inte försynen skickar hit dem) och jag är gräslig som vädrar min egen förtäfflighet genom att klanka på andra. Men min egen religion ger mig som tur är omedelbar absolution.

En gräslig, vedervärdig afton, allt som kunde jävlas har redan gjort det, så om inte sängen brakar ihop när jag lägger mig i den kommer sömnen att bli en barmhärtig dimma.

Jag tänker inte bli långrandig, jag säger bara:

Ensam med de två telningarna.

Stora killen har fått enorm Legosats, för 8+, som JAG måste bygga ihop medan den lille, middagen och allt annat jag tänkt göra blir försummat. Han råkar sedan tappa den gigantiska ubåten i golvet och jag måste börja om nästan från början för att få ihop den.

Matlagning till slut, när barnen redan är blodsockerlåga och apgnälliga. Då tar gasen slut (vi har flaska) i spisen. Ingen mat. Te och mackor klockan 19.15, barnen gråter igenom måltiden.

Enhandsvälling till två, för den lille går inte att sätta ifrån sig.

Stora killen har kissat ner sängen och inte velat berätta det. Lakan och täcke är ju en baggis, men nu var madrassen genomsur liksom den obehandlade ribbotten. Nattarbete för mamsen (jag bara laddar lite vid datorn först).

Stereonattning av bägge i våran säng. Gråt av kategorin torrgrin som till slut blir helt äkta och tröstlös gråt, den store pallar nämligen inte med den lille idag och blir rasande på att den lille inte vill sova utan kryper runt och klättrar på honom. Den store slår då den lille (det är nog första gången faktiskt) och den lille blir jätteledsen och rädd och gråter sig till sömns. Den store gråter under tiden för att han inte får sova. Mamma gråter nästan. Mamma har nämligen inte fått någonting i sig än. På hela dagen. Och öronen blöder, och så skäms hon för att hon tänker jävla skitungar hela tiden.

Nu är klockan halv tio och jag ser fram emot att få städa upp en helt osannolik röra samt att få sanera badrummet efter en kiss- och spegelsplatterkombo.

Jag brukar nästan aldrig känna så här, men i dag vill jag vara Paris Hilton och bekymra mig över varför det egentligen växer små små hårstrån på ovansidan av fingrarna.

Människors behov av att kategorisera avtar liksom inte. Tvärtom ökar ju kategoriseringen med mängden tillgänglig information, måste den ju annars råder kaos.

Själv känner jag som alla ett behov av att kategorisera andra, stuva in dem i fack märkta med mina olika fördomar, förutfattade meningar eller varför inte gjorda, mer eller mindre djupt grundade erfarenheter. Dock har jag inte och har aldrig haft något behov av att kategorisera mig själv. Jag vet ju vem jag själv är, det är alla andra som är problematiska?

Hur som helst, jag håller min facksortering inombords, ingen annan har någon särskild glädje av den tänker jag. Men aldrig förr har jag sett så mycket facksortering i det offentliga rummet som nu. Kanske också för att det som förr var privat nu är offentligt, till exempel i bloggar och communities. Det sparar kanske tid i mediekonsumtionen att sortera och generalisera, men vad gör man när det är just nyanserna man går lös på? Det är ju dom som skiljer fult från roligt till exempel, eller roligt från smaklöst.

Fram för fler nyanser. Jag vill känna fler, läsa fler, höra de personliga skildringarna! Jag skiter väl i vilka alla journalister umgås med förresten, vad är detta för pseudonakenhet för gallerierna (ni har väl inte missat alla den senaste tidens umgängesstrippor?)? . Bort med formulär, faq:s, referat, snabbguider, låtlistor, alla listor förresten utom komihåglistor, partiprogram, religion, manifest, namngivna stilar, färdiga format och formstöpning. Tänk själv, för hundra gubbar, säg vem du är annars säger någon annan det som säger fel. Se dina barn i ögonen och tala om var du står, lämna inte över den skyldigheten till någon annan ovidkommande, oinvigd i ditt perspektiv. Låt dom inte gå vilse medan dom letar efter något fast, stabilt att definiera sig emot. Se till att det är du som är normen, var bara lagom ruckbar och lagom föränderlig så gör du framtiden enklare för ditt barn.

Tyck att jag är en bajskorv om du vill. Det gör inget. Jag är i alla fall ingen fjärt i vinden.

Om jag tänker efter kring hur det är när jag själv initierar en konflikt, är det ju för att man behöver definiera något. Sina egna gränser till exempel, man menar nu har du gått för långt, trampat över en gräns, klampat in där du inte har att göra. Eller så är det gemensamma utrymmet dåligt definierat, jag har en tolkning av vad det är för oskrivna regler som gäller, du har uppenbarligen en annan, vilka ska vi bestämma oss för?

Jag försöker vara lugn och tänka att det är just de här grejerna han jobbar med just nu, min fyraåring, när han nästintill oavbrutet muckar och letar upp mina absolut kortaste stubiner och mest minerade områden. Jag tassar, väjer, smyger runt hörnor men han hoppar på mig som en liten järv och släpper inte förrän det krasar till och jag skriker - LÄGG AV NU!!! Sen gråter vi, han med stora anklagande tårar och darrande pekfinger, DU ÄR DUM! Jag inuti, med slutna ögon, jag är dum!

Processen som sådan är mycket nyttigare än den känns som i min fluffmjuka mammasjäl. Självklart ska jag markera mina gränser, precis som han är ute efter. Det bara känns så ledset när jag inte kan vara lugn och benfast, som på Nannyakuten, i stället för känslig och uppriven. Jävla Nannyakuten. Nannyakuten är för småbarnsmorsor vad Veckorevyn är för tonårsflickor. Jag ska demonstrera för mänskligare förebilder.

Efter att ha suttit här och försökt logga in i en timme utan framgång, kommer jag alldeles av mig nu. Vad var det jag tänkte nu då?

Jo, jag funderade på en sak förut, nämligen varför man så gärna berättar rövarhistorierna om sina barn. De är inte påhittade, det är inte det jag menar, utan vi berättar allra helst om händelserna som är lustifikationer och fnissiga illustrationer. Ni vet vad jag menar, anekdoterna. Om man tänker efter och försöker minnas de historier man fått återberättade för sig från sin egen barndom, så är det aldrig de finstilta kärleksförklaringarna eller de annars intima ögonblicken man fått höra om. Nej, det är sånt man sagt jättehögt på bussen som var pinsamt, tanter vars klänningar man lyft på eller farbröder vars fetma man kommenterat. Möjligen har ett och annat roligt feligt ord fastnat i minnet. Men de fantastiska ögonblicken, de stora milstolparna av kärlek i våra relationer, dom är det väldigt tyst om i det allmänna samtalet. Det som verkligen är värt att minnas sumpar man undan i det jättestora Alzheimerförrådet av förlorad tid som aldrig kommer tillbaka. Dom ögonblicken är det bara Ranelid och kompani som surfar på. Jag vill verkligen veta varför!

Det är väl inte så att vi går runt och felprioriterar, som med så fruktansvärt mycket annat? Att vi upplåter en massa utrymme och syre åt skit och oväsentligheter, bara för att det är enklare än att göra det man vill? Vi måste börja lära oss gå mot strömmen mer, över huvud taget, för det är så fruktansvärt mycket som bara rusar/brusar på omkring en! Det handlar inte bara om vilka historier vi tänker föda upp våra barn på, utan det handlar ännu så mycket mer om att göra saker verkliga och tillmätta sitt verkliga värde i våra egna liv. Orden är det vi ordnar våra liv med, och talar vi bara oväsentligheter blir vi bara oväsentligheter och våra barn känner sig kanske som oväsentligheter och så är vågen i rullning. Ska vi göra skitvågor eller?

Någon hade skrivit i någon kommentar på någons blogg, och jag minns tyvärr inte var det var jag läste det, men det handlade om att det så lätt blir en massa bajsiblöjan-tjohej man läser om barn och familj och att det är skönt att läsa om allvarliga känslor med. Och så är det. Man kan ju få sticka in med en och annan spruttibrallan, som comic relief, men vi kan väl inse nu att världen egentligen inte behöver fler anekdoter - den behöver goda exempel.

Och bara för att jag nästan alltid brukar sabba mina egna upplägg och hälla olja i mina egna uppförsbackar, ska jag ställa en riktigt äcklig blöjfråga rakt ut i det blå, en som egentligen är riktad till barnmatsindustrin (hoppa över detta, den som inte har levt med små barn och alltså fortfarande är äckelmagad):

Varför varför stoppar barnmatsproducenter bitar av morötter i babymat? Och i nästan alla rätter dessutom? Jag vill veta, finns det någon endaste förälder som inte minst hundra gånger konstaterat att små barnmagar inte kan smälta morot? Det verkar som ett sånt slöseri med naturresurser.

Det här är andra arbetsdagen av två som bara glider i väg undan mitt grepp, och jag får inget ur händerna. Eller massor rättare sagt, men det är så ruggigt dåligt så jag måste börja om. Igen och igen. Nu börjar det bli bråttom på riktigt, inte bara kokett å-vad-jag-är-så-där-helrätt-reklambyrå-stressad. Det här är nu mer flytta-dig-ditt-soskaft-jag-har-bråttom-you-wouldn’t-like-me-when-I’m-mad-stressad.

Och jag är lite ledsen på riktigt för att jag nog inte kommer undan att gå och skaffa mig ett par glasögon. Jag är faktiskt nästan inte alls fåfäng, eller väldigt lite i alla fall och om vi pratar om utseende så är det sant också (det är något värre med prestigen kanske). Men jag blir smått förtvivlad för jag är en av dom inte många som inte ser friska ut i glasögon. Det är knappt jag hittar ett par solglasögon jag inte ser ut som en fluga i förstoring i, och tar jag på mig de allra nättaste glasögon ser jag ut som vad hette hon nu, tokbibliotekarien i tv-serien? Återkommer om det. Jag ser inget bra alls, jag blir trött i ögonen och får svårt att fokusera och det hjälper inte med aggrostressen heller. Jag har tunnelseende.

I Föräldrar och Barn kan man läsa att Tripp Trappstolens medar sticker ut lite och att det händer att man snubblar på dom.

Vilket jävla understatement. I det här huset finns två Tripp Trapp och tjugo vuxna tår (än så länge). Alla dessa tår pekar i helt olika riktningar. Kan inte vara säker på att inte också tidigare gäster i huset har samma taskigt läkta brott. Men barnen sitter bra i alla fall.