Villervalla

Med en ettåring i ett hus med trappa utan grind och med ett fruktansvärt anfall av magkatarr, kan man lyckas stänga ute det mesta av både OS och palmeretrospektion. Skönt är dock att semestra och vila en stund under sin egen mors svala hand.

Man reste ju till Norrland med snön och skidspåret mycket i tankarna. I Skåne blir det sällan vinter. Det är oftast brunt och grönt under en gråblek himmel och ganska geggigt i terrängen. I bland snöar det som fanken några timmar, och då kan man vinka åt skåningarna där de står i vägrenen bredvid sina bilar, i sina lågskor och med sina mobiltelefoner. Hej hej! Annars är det inte mycket med vintern som sagt.

I Norrland däremot, där går tjälen inte ur marken förrän i juni. Dom lappar och lagar sin asfalt, som fryser sönder varje vinter. Att köra i Norrland om sommaren är att färdas som på polsk motorväg (den med betongplattor). Kadunk-kadunk. Kadunk-kadunk. I Polen rytmiskt och förutsägbart, i Norrland nyckfullt och gäckande. Spännande! Men på vintern, då är allt omslutet och infattat av den mjuka snön, i bland är det en meter vitt man går runt på. I bland är det fotspår precis utanför fönstret. Ibland kan man, om någon råkar gå förbi just när man står där och fyller bryggkannan med vatten om morgonen, se någons fötter högst onaturligt i nivå med blecket! Och då gnuggar man ju sig lite extra i ögonen, oj oj!

Så borde det ha varit i år också. Vi reste ifrån ett Skåne i microfleeceställ, svårt sargat av fem minusgrader. Vi hamnade i ett Norrland snorklande i smältvatten, anfäktat av fem plusgrader.

Så ironiskt! Lustigt liksom. Skidorna och pjäxorna var i alla fall billigare än flygbiljetterna. Båda var prisreducerade. Man har väl tur!

Finn fem fel med nedanstående inlägg om den bakade kakan, den som kan. Inte? Låt mig hjälpa till då, och berätta om hur verkligheten ser ut bakom ett så till synes oskyldigt och familjeidylliskt statement, som att jag bakat min familj en underbar kaka.

Om jag själv skulle läst nedanstående inlägg på någon annan kvinnas blogg, skulle jag tänka att den typen av kakor bör bakas av en annan sorts människa än jag. Själv vill jag helst inte baka kakor alls, men om jag måste blir det kanske en lätt sockerkaka. Bagerskan av den överdådiga citronskapelsen hade jag liksom sett framför mig:

Hon har långt hår, i en slarvig men väldigt kvinnlig uppsättning. Hon är klädd i tunn bomullsblus och ett par jeans och har knutit ett förkläde i trendigt mönstrat tyg runt sina höfter. Hennes barn sitter på varsin barstol intill köksön där hon har satt igång sitt bak, och ritar på varsin teckning. Solljus faller in genom fönstret. Det större barnet hjälper det mindre tillrätta, och plockar upp de kritor den lille tappar. Hon ler mot sina barn, och skalar ett äpple åt dem, som hon snabbt och enkelt delar i klyftor. Så. Nu kan hon börja. Snabbt och lätt befriar hon sju citroner från det yttre gula på sina skal. Smidigt och enkelt lägger hon 250 g mandlar i kokande vatten, sköljer dem och då har nästan alla skal redan lossnat av sig själv. Hon smeker bort de små skal som är kvar, och lägger en förlupen hårslinga till rätta samt ler än en gång mot sina barn. De ler tillbaka med pärlvita mjölktänder. Resten av kakan går liksom av sig självt, och hon städar undan med van hand de attiraljer hon brukat - när baket är över och kakan i ugnen är det mesta liksom vaporiserat. En näsbedövande, sinnlig doft av citron sprider sig i köket. Hennes make, lockad av doften, kommer in och ler lite småsexigt menande. Det är Mozarts pianokonsert nummer 21 man hör svagt i bakgrunden (kanske är det dessa toner som gör hennes barn så koncentrerat kreativa? Det är det nog när jag tänker efter). Efter kakbaket gör hon i ordning en kanna kaffe och medan bryggaren småslurpar så där trevligt, och dofterna blandar sig med rummets och gommarnas förväntningar, tar en ordlös och diskret flört mellan de vuxna vid (som på intet sätt stör de smås skapande). En liten Disaronno till kaffet kommer att sätta pricken över i.

Och så tar vi verkligheten:

Bagerskan är sjuk, har ont i öronen, liksom den minste pojken. Minste pojken är ohyggligt gnällig, snorig och rödögd som en kanin. Hans mor ser om möjligt ännu mer erbarmlig ut, ty hon har alls icke sovit och alls icke duschat. Håret är förvisso uppsatt i en slarvig uppsättning, så slarvig att den nu håller bara en tunn och tovig stripa i sitt uttänjda grepp. Resten av håret sitter fastsmetat bakom öronen och håller sig utmärkt på plats alldeles av sig själv. Hon ler inte, då spricker de nariga läpparna. Minste sonen hänger i hennes joggingbyxeknän och låter illa. Äldste sonen har inte varit utomhus på två dagar, vägrar gå ut och hans mor orkar inte göra något åt det. Sitt och sunka, tänker hon, jag ska baka den där jäkla kakan som jag har tänkt baka i en vecka. Fanimej. Det tar okristligt lång tid att klämma ut en miljon envisa mandlar ur sitt hala hölje. När hon är klar och stänger ugnsluckan om kakan, vänder hon sig om och tittar på matberedare, elvisp, fyra skitiga plastbunkar, fyra nakna stackars citroner utan skinn som hon vet kommer att ligga i en plastpåse i kylen tills de går och lägger sig bland soporna själva (hon är nämligen för snål för att slänga fyra fullt friska citroner bara för att hon vet att de aldrig kommer till användning). Kakan vill inte bli färdig, över en timme står den i ugnen. Hon får ställa den att snabbsvalna på altanen under en handduk. När hon tagit in den har alla hunnit bli gnälliga, eftersom de velat ha kaka länge nu. Makens hår står både uppåt och utåt på något konstigt vis, han ser skum ut liksom, och han bär joggingbyxor i ren sympati med de andra. Han har spillt rätt mycket kaffe på låret. Lillkillen har bajsat, upptäcker hon när de äntligen satt sig, och medan de andra äter byter hon blöja. När hon kommer tillbaka har stora killen ätit bara det gräddade skalet och lämnat resten. Hennes kaffe är kallt. Men kakan ÄR gudomlig, och doften i köket lindrar helt klart huvudvärk och onda öron - för att inte tala om det onda öga hennes man har fått spänt i ryggtavlan sedan han tackat för kakan och lämnat henne åt disken. Det kommer, intill visshet gränsande sannolikhet, att dröja rätt länge innan hon bakar den igen.

Jag skriver inte detta för att gnälla. Jag skriver det för att det är dags att vi tar bladet från munnen och talar om livet så som det verkligen är, kan vi inte bara sluta hålla på och verka märkvärdiga? Det blir liksom bara fel ändå, man blir bara besviken på sig själv och misstänksam mot andra. Jag trodde det inte förr, men jag VET nu: Vi är alla av samma skrot och korn, så det så.

Jag var lite orolig att det skulle komma, så på sätt och vis känns det väl bättre nu då. Svetsloppan utmanar till redovisning av märkliga vanor. Sedan ska jag utmana ytterligare fem bloggar.

Jag bävade bara för att jag har så många konstigheter för mig, och jag vill ju inte att ni ska tro att jag är bombad som Berit. Jag väljer då nedan de fem mildaste och förhoppningsvis endast excentriskt charmiga vanorna.

1. Varje gång jag ska sträcka nytvättade lakan tillsammans med en annan människa, förvandlas mina armar till obrukbara kokta spagettis och jag måste fnissa som en trettonåring på en mattelektion. Eller så fnissar jag som en trettonåring, och därför blir armarna obrukbara, jag vet faktiskt inte vad som är höna och ägg. Sån här har jag varit sedan jag började fnissa som en trettonåring i trettonårsåldern. Det är meningslöst att spörja varför just lakan är humor för mig, för jag vet inte.

2. I bland, så där en gång i veckan, måste jag (och då menar jag verkligen att jag MÅSTE) göra någonting på precis tvärtemot det sätt jag brukar göra det på. Lusten att göra tvärtom är stark och troligen obetvinglig, jag har i alla fall aldrig försökt trotsa den - jag känner det som om jag skulle träda över en galenskapsgräns om jag gör vad det nu är på det sätt jag alltid gör annars, en enda gång till! Det är de väldigt repetitiva grejerna här i livet som utlöser denna tokskap, som att köra till närorten och lämna på dagis. Då kan jag tänka att om jag kör den här jävla vägen en enda gång till, så kommer jag att bli bindgalen och ratta rakt in i en ladvägg eller in i ett trädhelvete eller över den där feta labradoren som alltid är ute och går med sin matte klockan 08.20. Och då räcker det som regel med att köra ett annat håll, så går det över.

3. Jag har en fix idé i att jag måste göra allting på Det Absolut Effektivaste Sättet. Detta gör att jag till exempel inte klarar av att gå två gånger, då jag har för mycket att bära. Jag hänger hellre matkassar på öronen, och gör armarna tre centimeter längre, än att jag ska behöva gå en helt onödig sväng ut i bilen igen. Det gör också att jag är tvungen att bära med mig en famnfull grejer som egentligen hör hemma på ovanvåningen när jag har ett ärende dit upp - i stället för att bara gå upp för trapporna och göra vad jag ska, måste jag först springa ett varv och samla ihop sånt som hamnat fel, innan jag kan trampa uppför trappan. På det här syndromet skulle jag kunna göra mig riktigt lustig över mig själv, och underhålla er med en massa lustiga anekdoter, men man måste ju hålla på sin värdighet.

4. Jag är en estetisk fascist. Det är alldeles för viktigt för mig att min egen fysiska omgivning ger precis det rumsligt estetiska uttryck som jag för tillfället eftersträvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett kliniskt rent uttryck som är målet, men jag är allergisk mot Små Högar och ännu mer mot Små Föremål i burkar, på fruktfat, samlade runt vasken eller liggande skräpandes på en yta som ska vara ren och tom. Ska jag vara ärlig är jag helt enkelt inte förtjust i små grejer. Dom känns som skräp. Dom stör ögat och då blir jag grinig (det vet gudarna vid det här laget). Att jag sedan själv kan hasa runt i ett par före detta luddiga fårskinnstofflor, prydd av jeans i herrmodell med påsigt skrev och hängarsle, det är en helt annan femma.

5. När jag tror att ingen hör, och jag har gjort någon särskilt klumpig manöver (jag är nämligen klumpig på gränsen till motoriskt störd) som gett mig massa extraarbete i motsats till punkten tre, då svär jag långa gubbharanger av FRUKTANSVÄRDA svordomar. Det gjorde min morfar och det gör min mamma, jag är svårt präglad:

Helvetes satans jävla arselskit i kubik, faaaaans jävelskap!

Detta är ganska pinsamt, särskilt när barnen råkar höra.

Jag vill utmana Alter Ego, Mifflan, Silke, Carin och allra allra mest kommerochtardig (det kan inte bli annat än bra läsning av dina ovanor). Hoppas nu inte alla ni redan har gjort den här internrevisionen, jag har inte kollat hos er alla!

Det trodde jag väl aldrig, att jag själv skulle komma att nästan fylleblogga! Tror inte jag blir så okontrollerad att ett stavfel skulle slinka med, men ändå! Tre glas vin och en stadig konjak, det minns jag inte när jag drog ner sist.

Vi har varit och sett den här showen, Anna-Lena från bland annat En ängels tålamod och diverse nitttitalsfilmer och Mulle, ja tjenare typ världens bästa jazzgitarrist (ja dom är gifta, och dom har en liten son på vårt dagis). Mulle visste jag ju att han var överjävlig, men Anna-Lena! Jag måste bara be att få rekommendera den som har möjlighet, att lyssna på denna kvinna. Hon missade sitt kall när hon hellre ville skådespela, ty hon låter som Elvis/Edith Piaf/Lena Nyman/Janis Joplin all together. Vilken röst. Jag ska njuta tills jag vaknar i morgon bitti, både av den barnfria stunden och av musiken som dröjer kvar i mitt huvud.

Jag fnissar åt det nya och intressanta ordet “biffgapare” hos Klimakteriehäxan - läs!

[mamma] Vems godsak är du? [puss puss slask]
[son, gapflabbande] Vems GRÖNSAK är du då?

[leende bebis, ser väldigt övertygande ut] Dä! Hej! Dä! [slänger mammas blusher i toaletten]
[mamma] Nej, nej, va fan! [gräver i toan, får upp den, sköljer, spolar, tvålar, å skönt, den klarade sig]
[leende bebis, skakar på huvudet] Ni ni ni! Ni! [plums, som i mammas Clarins Hydro-blablasvindyr i toaletten]
[mamma] Nä! Jag ger upp! Gå ut!
[bebis, alltjämt leende] Ni ni ni! Hej! Hejdå!

[son] Man får ju inte säga fan, mamma. Det är inte så fint på svärjiska [svenska]. På engelska heter det fläkt. Dom sjunger fläkt fläkt fläkt på radion [sjunger: fan fan fan, det skulle va KUL]

Å. Är det någon som inte vill berätta för mig hur fruktansvärt apnördig jag är, när den sammantagna reaktionen på Thåströms nyskapelse blir typ jävla bajs-Thåström, som lär dom små så fula och så användbara ord.

Enter morsa, exit allt annat.

Det är helt och komplett kört att få mitt barn att tala som ett barn. Just nu representeras livet bara i form av filmrepliker för honom. En sån tur i oturen att han kollar så övermåttans mycket på tv att han åtminstone inte lider brist på metaforer!

-Mamma, hur mycket älskar du mig?
-Å gubben, lika mycket som hela Sverige! [Där trodde man att man liksom tog i så han begrep]
-Så lite? Jag, jag älskar dig mer än själva livet! [Där ser man. Såg inte den komma!]

-Mamma, jag vill inte gå till dagis mer. Dom andra barnen vill krossa mig och förgöra mig. Och i fröknarna har all kärlek tagit slut! [Såpass! Jaha. Men pizzabullar till mellis, det är väl gott?]

- Pappa, han ska inte få leka med mina coola gubbar någe mer. Den killen, han är helt körd! Han har satt sin sista potatis! [Men jag är lite imponerad faktiskt, pappa har tydligen både skaffat lift och hanterat grödor. Han är nu bara en massagekurs ifrån kanonisering]

-Mamma. Jag tycker du är fantastisk i din morgonrock.

Jag hade tänkt låta det passera första och andra gången han sa det, men nu. Jag vet inte. Jag har provgarvat framför spegeln, men jag kan inte säga att det är mer falskt än sant. Jag menar, sånt här är ju väldigt subjektivt, har med någon sorts konstnärlig uppfattningsförmåga att göra. Vore mig främmande att försöka döma. Men ändå, det känns onekligen lite tungt.

Vi låg där, som vanligt, som varje kväll. Näsa mot näsa i hans smala lilla säng. Hans stora vackra ögon och de exakt tolv pyttesmå fräknarna i det lena spjuverfejset fick mig att le, som vanligt, som varje kväll. Och nu, för tredje gången:

Mamma, jag vill inte att du ler mot mig. Du ser ut som Joker då [Batmans fiende, med syragrinet].

Läppstift? Farbror plastikkirurgen?